Det lilla livet och revolutionen

Det är, kan jag säga,  mer jobb att ha två barn än tre och ännu mer jobb med tre än bara två. Du förstår va? Det spelar ingen roll att vi är två vuxna. Det ska skjutsas, fixas trasiga kläder, köpas presenter till kompisar som fyller år, förberedas maskeradkostymer, göras läxor från franska skolan, göras läxor från svenska sektionen, först med ena barnet både och, sedan med det andra barnet både och, och sedan det tredje barnet som pockar på uppmärksamhet…och så är det blöjkaos och sedan ska det ätas men det trotsas, den minsta slänger mat på golvet och den stora “sa faktiskt att hon inte ville ha ris” och “snälla kan inte Ferdinand få sova här igen” och…

Sedan är det revolution på gång. Alla vittnesmål i #metoo-rörelsens kölvatten drabbar mig enormt. Förutom att det fått mig att minnas så mycket sexism, övertramp och rena övergrepp ur min egen erfarenhet gör det oväntat ont att höra alla dessa kvinnor i min närhet vittna om det. Jag visste ju men hade ändå inte fattat omfattningen. I min egen bransch hemliga grupp #deadline var historierna hårresande. Vilket jag antar de är överallt.

Läs detta kafkaartade vittnesmål av en otroligt begåvad skribent t ex Utöver den vidriga historien så är det dubbel sorg i att denna talang brutits ned. Texten är ju helt fantastisk. Det vackra var dock att i det trygga rummet där hon först delade den fick hon enormt stöd och vi håller varandras händer nu. Vi systrar. Och bland oss finns chefer och makthavare. Systerskapet kommer att göra skillnad.

Men så tänker jag på filmbranschen. Åh herre jävlar vilka svinerier. Minns bara på filmskolorna då filmregikamrater fick storhetsvansinne och började lova kvinnor roller i deras taffliga amatörkortfilmer som om det vore vägen till berömdhet. Naturligtvis med krav på sex och inte sällan utan att hon sedan fick någon roll. Minns hur stora filmregissörer och manusförfattare bufflade runt och tog på oss kvinnliga studenter samtidigt som de tryckte ner oss konstnärligt. Kvinnor skulle vara vackra framför kameran och inte drivande bakom, förstår jag nu. Bakom kameran fanns andra roller vigda åt kvinnor som inte platsade framför: scripta, sminkös, kostym… Produktion, regi, manus (jo lite mer kanske), fotografi eller tekniker däremot var det inte tal om. Och vi som försökte motarbetades faktiskt påtagligt, helt öppet. Jag tänker mycket på allt jag bevittnat i filmens värld i dagarna, där kända människor rörde sig, och blir så äcklad. Och chockad. Jag har liksom förträngt det mesta, det är det värsta. Speciellt vad gäller de där bufflarna som är beundrade. Har lust att skriva en lista och publicera den.

Vi är så många kvinnor, med alla bakgrunder, som vittnar om samma sak. Och så finns det folk som fortfarande vill sätta allt fokus på den “kvinnoförtryckande andre”

I Frankrike händer det också saker. I morgon ska jag på kvinnomarsch på République-torget inne i Paris. Här är inte revolutionen lika omvälvande som i Sverige men det mullrar….något är på gång att hända över hela världen.

Patriarkatet har inte fallit, men nog kan vi få känna oss tryggare och mer respekterade framöver nu när vi har varandra. Känner att jag har mycket att bidra med här i Frankrike. Tänkte börja med barnens skola…

 

 

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s