Sommaren dör men vi lever

Allt förändras, allt är sig likt. Vinden viskar i luften och det tisslas och tasslas i trädkronorna: det sägs att sommaren snart kommer att dödförklaras. Älgar och rävar börjar kliva ut på vägen framför bilen i skymningen. Så vi kör långsamt.

Men snart sticker vi. Förnekar det stundande dödsfallet en stund till. För utanför Paris är vindarna fortfarande ljumma. Snart nog kommer hösten även dit.  Och jag är alldeles ärlig när jag jublar över hösten då allt sätter fart igen. Nyårsafton borde firas den 31 augusti, med pompa och ståt.

Det bästa med den här sommaren var att jag tog med barnen till min mormor i Luleå. Mormorsmor (kalla henne inte gammelmormor) har nu träffat alla mina barn – och de har träffat henne. Vivia var mest förundrad av att mormor kallade mormorsmor för mamma. Hon hade förstått släktbanden tidigare men insåg det inte riktigt på djupet förrän hon hörde det där ordet: mamma. Lillebror var nästan chockad över att hitta en massa bilder på sig själv hemma hos den där damen i norra Sverige som tydligen älskade honom. De fick också träffa mormostrarna och morbrorn. Nästan förebrående för att jag hade undanhållit dem all denna kärlek fram tills då.  “När jag blir stor ska jag bo i Stockholm eller Luleå”, sa Vivia. Plötsligt hade hennes familj växt och blivit ännu större. Ibland ska hon flytta till Barcelona. Aldrig pratar hon om att bo i Paris…hemma är där flest personer älskar henne.

Det sämsta den här sommaren var kanske att jag körde ihjäl en grävling. Den dök plötsligt upp framför bilen som jag körde i 80 kilometer i timmen. Bakom mig hade jag en bil som inte höll avståndet och det var mötande trafik. Dessutom försökte den korsa vägen, snabbt, men krossades i stället av vår framfart. Förutom ljudet – budubum – och känslan av att köra i ett gupp så gjorde det varken oss eller bilen någon skada. Men det skar i hjärtat. Hann se dess stressade uppsyn och pilande ben. Levande blev död på ett ögonblick. Usch.

Och det får mig att tänka på de där vettlösa mördarna som kör över människor med flit, som nu senast i mitt hjärtas Barcelona.  Tänker på när jag var i Ripoll – där terroristerna bodde – på kärleksweekend med min dåvarande kille 2004 eller om det var 2005. Minns att vi satt och tittade på ett gäng fotbollsspelande ungar. Inser att det, åldersmässigt, mycket väl kan ha varit en eller flera av terroristerna vi beskådade. Eller i alla fall deras kompisar. Ripoll är inte stort och det var ju så nyss de var barn. Ett par av de misstänkta är / var det fortfarande; barn och terrorister på samma gång.

Tänker på Las Ramblas. På livet där. Turistfloderna, de levande statyerna, barnen som fascineras av dem, ölen som kostar flera hundra procent mer på en Rambla-terrass än på en sidogata, ficktjuvarna, människorna som är på väg till sina jobb, till sina skolor, till sina kvällskurser… de prostituerade vid Las Ramblas slut som blir fler i skymningen. Misären och exploateringen sida vid sida med livsglädjen och fliten. Och så en ung man som kommer och bara skär ett djupt sår i allt det där livet.  Det är obegripligt att han och så många andra kan drivas så långt. Och nyss var de fotbollsspelande snorungar. Lika oskyldiga och sköra som alla andra barn.

Blir inte klok på det här livet.

Men hösten ser jag fram emot.

Advertisements

One thought on “Sommaren dör men vi lever”

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s