Men drömmer gör jag fortfarande

Har hamnat här i det förvirrande rummet i livet jag aldrig räknade med. Nog hade jag tänkt på ålderdomen. Minns som tonåring att jag sa att jag skulle prova kokain och kanske till och med heroin när jag blev 95 år – inte förr. Och så inbillade jag mig att någon skulle säga “men det är farligt, du kan bli beroende” eller kanske “dö” och så skulle jag skratta och snorta eller ta mig en sil eller vad det nu var jag skulle göra. Det räddade mig nog när mina vänner i stället tyckte att det var en bättre ide att prova direkt, med en gång – för vem vet om man hinner bli 95 liksom?

Ett par av dem blev aldrig 20. Det är sant. Två vänner och några bekanta dog faktiskt till följd av drogerna där i den svenska, välmående småstaden. Andra provade både en och tre gånger och är nu fungerade vuxna. Ändå.  Ännu ett par andra klarade sig hyfsat men har efter en serie fängelsestraff blivit Sverigedemokrater (haha, förlåt men det är faktiskt sant. Om det ena har med det andra att göra låter vi vara osagt.) Själv lät jag bli helt och hållet och fungerar hyfsat bra utan att varken ha “knarkat” eller röstat SD.

Ser fram emot 95-årsfesten. Tills dess låter jag bli.

Men det där med att ha fått barnen, och blivit medelålders. Det var inget jag planerat för. Nu var ju tanken att alla de där drömmarna redan skulle vara uppfyllda. Nu skulle jag sitta här med jobbet, kärleken och ungarna, HEMMET och så skulle det bara fortsätta. Även om jag minns hur jag såg det där småbarnslivet som en grå, nästan outhärdlig ensamhet. Jag kände att jag skulle gå under om jag inte bytte miljö. Det ligger något kittlande i att höra mina egna barn prata franska med parisisk accent. Vår märkliga historia. Hur barnen föddes i tre olika länder. Och på något vis kan kopplas till ännu några länder till: Vi såg Vivia på ultraljud i Mexiko, där de meddelade oss att hon var en flicka, eller “cero pene” (noll penis) som han sa, den där Doctor Borboa, lagom oromantiskt och manschauvinistiskt. Leonard kom till i Kanada men vi var på femte avenyn i NYC när vi gjorde ultraljud  i vecka 15 – “It’s a gorgeous little boy!”

Och sedan föddes han i Sverige.

Och innan barnen bodde vi tillsammans på en båt och hade företag och vilda drömmar. Innan jag träffade I bodde jag i Sudan ett tag och jobbade på Dominikanska Republiken en sväng… så många upplevelser. Liv. Och jag är inte ens 40! Jag känner mig ung.

Mina planer  – drömmar – blir allt mindre vilda. Vi måste – och vill – hålla ihop och ge stabilitet och trygghet. Men vi var ute i skogen över nyårimg_20161231_143330

Uppe i Les Vosges, “Vogeserna” (Obehandlade mobilbilder)

img_20161230_155559img_20161230_160414img_20161231_131438img_20161231_131519img_20161231_132840-1img_20161231_142633-1

Och äntligen kände jag suget. Jag ville ha frisk luft och nära till vildmark. Jag behöver inte stadens puls! Inte varje dag.

Kanske klarar till och med jag av att bo 40 minuter utanför storstadspulsen (igen!) om både barnen och vi vuxna kan finna den där harmonin vi hade där ute när vi bara klev rätt ut i stora skogen och “gick vilse med flit”. Ingen vandringsled bara rätt ut. Med picknick på ryggen (hans) och bebis i sjalen (jag).

På tal om att bära bebis. Alla bara “men oj det är ju så tungt”. Ja. Och det blir bara tyngre. Men eftersom jag (vi men mest jag, jag ammar till och med i farten) bär hela tiden blir jag också starkare. Efter graviditeten är ju muskelkorsetten (mage och rygg) rejält försvagad men tack vare att jag bär så mycket har jag blivit stark som en oxe. Igen. Jag kan vandra i flera timmar, kånkades på  denna min 9-kilos bebbe och tycka att det är helt okej.

IMG_20161228_145927.jpg

Sedan tycker jag att det är jobbigt med barn och bebis på tusen andra sätt, men just bärandet gör det hela så mycket enklare. Smidigare. Friare. Nu kollar jag sådana där ryggsäckar för lite större barn så att vi kan ta oss ut i vildmarken även längre fram! Med vagn kommer man ju ingenstans ute i det vilda!

Tillbaka till drömmen. Tänk ett hus alltså! Med utrymme. Öppna dörren och låta ungarna kuta. Terrass. Någonstans att dra sig undan alla andra (även för barnens skull. Kunna dra sig undan och läsa en bok, vad som helst. Ett rum utan WC att vara för sig själv i…åh!) Ha en konstateljé där alla kan kladda, måla, såga och fixa – ja allt vi vill. En plats där vi kan andas. Har tappat hoppet på till och med Paris borgmästare, vi kvävs ju för bövelen här!

Tänk att ta en paus på sidobalkongen (medan de andra stökar på terrassen på framsidan)

img_20161228_150545-1

Ja, tänk att få ha ett hus med naturen runt knuten. Tror vi börjar bli mogna för det. Och kanske, dessutom, har vi möjligheten att göra verklighet av vår dröm.

Och där kanske vi kan förverkliga alla andra drömmar vi har! I alla fall några. För de är ju så många.

(Ehem. Vildmark och vildmark. Bara det finns ett pendeltåg som tar oss in till hetsen när lappsjukan kommer. Och en internationell tillvaro för barnen… )

 

 

Advertisements

3 thoughts on “Men drömmer gör jag fortfarande”

  1. Spännande. En riktig cliffhanger! Fortfarande Frankrike som gäller eller är ni på väg norrut? Jag minns när vi bott ETT år i Paris med barnen och sen kom till Stockholm, jag kunde liksom inte komma över hur ren luften var, hur skönt det var att andas!
    Jag ser fram emot att få ta del av fortsättningen 🙂

    Like

    1. Ser ut som Frankrike och inte så långt. Men just nu står vi i ett vägskäl så det är inte helt säkert. Frisk luft alltså, vilken .. självklarhet hade jag velat kunna skriva. Men nej, så nu bär det av till friskluftstrakter! 🙂

      Like

  2. Spännande med förändring! Nyfiken på alla andra drömmarna… Älskar att följa ditt liv på distans, galet egentligen att följa någon annan under 10 år utan ha ha träffats.

    Den där ateljén låter fantastisk, ett stort gemensamt lekrum! Ja, jag funderar en del över att för pengarna för en två i centrala stan får jag ett radhus… Men ensam i hus är nog inte min grej. Sliding doors, vad hade hänt med andra livsval…

    2017 kanske blir förändringarnas år.

    Like

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s