Guilty Displeasure

Sist jag skrev bekände jag just det. Ett guilty pleasure. En artist – Black M – vars musik gjort mig glad trots att jag kände att det inte är särskilt fint att erkänna det. Nu då? Jo nu är det Guilty Displeusure det handlar om. Jag blev så jäkla besviken när jag hörde att Bob Dylan fick Nobelpriset i litteratur. Bara så. Jag blev inte glad utan ledsen.

Inte för att jag har något emot Bob Dylan! Tvärtom! Det är därför jag känner mig så guilty.

Men jag hade hoppats på Nawal El Saadawi – säkert för att jag träffade henne i Barcelona för tio år sedan ungefär, precis när jag var mitt i en livskris, och hon liksom fick mig att se utanför min egen navel (fritt tolkat utifrån ett spanskt uttryck). Men också för att jag läst henne, stärkts av henne och åkt till Kairo för att plugga arabiska på grund av hennes böcker.

Eller Joyce, nu när vi tydligen var ute efter att hylla den amerikanska berättelsen!

Men framförallt – och det här förvånar mig mycket- hade jag hoppats på någon som skriver böcker. Jag trodde inte att jag var så konservativ. Och JAG VET att han skrivit en bok och att hans texter är poesi. Det är inte det att sångtexter inte är litteratur men…

Advertisements