Var dag vardag

(Alla bilder i inlägget är mobilbilder)

(Ännu ett inlägg av typen “inre monolog” eller kanske snarare “lite hipp som happ”)

Jag har ett tredje barn som ligger och sover. Å, du anar inte – eller det kanske du gör för du kände mig i mitt tidigare liv – hur förvånansvärt det är att jag är mor till tre barn. Den här bilden är från någon vecka sedan men det ser ungefär likadant ut idag. (Alla dessa rosa dresser som vi fått från diverse tanter!)20160830_150034

Det är vardag och jag ska jobba sen. Jag har hamnat lite mellan stolarna så det där med “mammaledighet” är inget jag kan slå mig till ro i. Det stressar inte mig ännu för jag har ju ändå inget kontorsjobb. Och inte hennes pappa heller. Så vi jobbar mycket hemifrån, båda två, och turas om att lämna hemmet. Eller gör det tillsammans. Härom dagen ammade jag den där knubbiga keruben, pussade henne och hennes far adjö, satte mig på tuben en kvart, gjorde ett på-plats-rep…img_20160905_121901031 …och åkte hem igen. Behövde inte ens pumpa, det gick på någon timme och jag är osäker på om bebisen ens märkte att jag var borta. Sedan var det ju skrivandet också. Men hon sover fortfarande så mycket att det hittar jag alltid tid till.

Minns hemmavarandet med lillestorebror när han var bebis. Det var många faktorer då – min älskade pappa var döende till exempel – men jag blev hur som helst deprimerad till slut. Det handlade, förutom sorgen, rätt mycket om att mitt liv var som en mall till diskbänksrealism.

Jag älskar att vara mamma nästan jämt. Men ibland behöver även jag en liten, liten paus.

Att som nu få komma ut på egen hand då och då. Att få vara något som inte har med barn att göra. Att få vara en del av den stora världen en liten stund. Det är en energikick. Bebis är ju dessutom med sin pappa – eller ofta tom snusandes på mitt bröst, så jag “offrar” inte henne på mitt egos altare.

På sätt och vis delar jag och I på föräldraledigheten tack vare flexibla arbeten även om jag än så länge tar merparten av bebistiden (han å andra sidan mer med storasyskonen). Hade det inte varit för känslan av att vara ett team hade jag aldrig vågat skaffa tre barn, medvetet, på det här viset.

Träffade en högt uppsatt chef inom svensk public service i våras. Först var jag lite impad men det gick snabbt över. Han var nyskild och sa att “tre barn var ett för mycket”. Att det var det som ledde till skilsmässan. Han visste alltså att jag hade trean i magen.  Förutom att det väl var en jävla kommentar att haspla ur sig till en gravid kollega så känns det som att vi kan fixa tre bättre än han kunde…

(Tänker mig att hon lämnade honom pga dylika kommentarer och inte pga den tredje bebisen, hehe)

I morgon ska jag intervjua en genial serietecknare. Tar då med mig lillan! I mitt jobb funkar ju det! Att göra det som sk “lattemammor” sysslar med. Ta en fika och prata. Bara det att jag bandar samtalet. Senare i veckan ska jag träffa en av Frankrikes mest omtalade författare. Utan bebis den gången, men på cafét alldeles här i hörnan… Det gör mig glad att kunna göra detta. Vilken ynnest (åh det där missbrukade ordet!) att få slå sig ned och prata med intressanta människor. Att ändå kunna sova middag med bebisen. Och att det funkar! Halleluja!

Detta betyder inte att allt är en dans på rosor. Om du är uppmärksam kan du läsa in även det i den här texten. Jag vet att vi behöver mer öppenhet i samhället, öppna upp om vilken kamp det är att ha barn…att leva.

Samtidigt är ju det där “varför var det ingen som sa hur jobbigt det är?” inte sant. ALLA berättar ju om det. Hela tiden. Hela mitt liv har jag fått höra att den största smärtan en människa kan utstå är att föda barn. Och sedan kommer de svåra åren. Småbarnsåren.

Och sedan blir de tonåringar.

Kanske är det det faktum att mitt liv var ännu mer stressigt (För mig! Jag var extremt stressad och gick in i väggen) innan barnen som gör att jag ser det annorlunda? Livet är ju alltid en kamp. Men nu har jag faktiskt tre mjuka, friska barn, en man jag älskar och ett jobb jag trivs med.

Det är ju faktiskt en hel del jag har att glädja mig åt. Jag försöker ta fasta på det, de där dagarna då allt känns omöjligt.

Sommaren i Sverige var också stressig t ex men så ibland (ganska ofta, typ varje dag) detta:20160819_175015

….och det är ju då jag griper efter mobilen för att föreviga…img_20160804_191035271-1

Efter Sverige och innan Paris var vi en dryg vecka i Cerdanya – Pyrenéerna. Hela familjen på hans sida. Det är kusinerna som är den största behållningen vid dessa intensiva besök. Titta på dem bara. Här har de vattenballongskrig. Kusiner som annars bor i Andalusien, Barcelona och Paris…

img_20160829_134053581Och till sist gjorde vi något som borde göras oftare. Vi tog nattåget från Latour de Carol – också Pyrenéerna men precis på andra sidan gränsen – till Paris. 20160829_202031

20160829_203110

Vi stora hade varsin säng och mini hade en liten extra. En egen kupé bara för oss. Barnen var alldeles till sig av upphetsning i början men sov sedan gott hela natten. Mini vaknade för att ammas ett par gånger men inte mer än vanligt. Vi vaknade mitt i Paris vid sjutiden och var hemma en halvtimme senare. Det gör vi om i oktober efter farfars 80-årspartaj!

Vad är det med världen när det knappt går att ta nattåg någonstans längre? Jag skulle så gärna ta tåget hela vägen till Stockholm om jag fick. Nu är det hundra byten och svindyrt. Skandalöst att det ska vara så mycket billigare att flyga.

Nåväl. Nu är det vardag igen. Älskade vardag. Rutiner gör oss gott.

img-20160902-wa0000

Och det är inte bara i USA en ovanligt smutsig valkampanj är i full gång…

img_20160910_200502076_hdr

Men vårt liv är faktiskt riktigt bra just nu omvärlden till trots.

20160903_194726

Och aldrig någonsin är det tråkigt…

 

 

Advertisements

2 thoughts on “Var dag vardag”

  1. Hej Emma!

    Jag vill bara gratulera till minstingen, eller ska jag kanske retas lite med dig och istället skriva “ödmjukt gratulera”, eftersom du ett antal gånger har bannat mig för ö-ordet – men jag älskar det. Det är mycket användbart. Så håll till godo, välj själv.

    Första gången här, och jag kände inte till trean. Nu är vi jämlikar i den frågan. Jag har också tre barn. Om två månader fyller äldstingen i Montreal 31 år. Ja minsann – tiden står knappast stilla här på planeten. Han har 4 barn. 3/4-delar av dem fyller år nu i september, inom en vecka. Loke the Man var mycket nära att pluppa ut på terrordatumet par excellence, med västerländska ögon sett, men han väntade till samma datum som detta ditt inlägg publicerades, Eivind the Moto upphävde sitt födsloskri datumet efter – fyra år senare, och Talia the Lady denna dags datum, ett år efter storebrors ankomst. Talia är som du tidigare beskrivit din äldsta dotter – en skir prinsessa, en självpåtagen “kvinno”roll. Men jag har fantastiska fotografier på henne som amason också, en amason som man inte frivilligt muckar med.

    Lycka. Jag älskar vykort och handskrivna brev, och skriver själv många, kanske en halvt undermedveten protest mot elektroniksamhällets sterila effektivitet. Denna lycka upplevde jag igår, när jag väntade svaret på mitt PK-prov från Akkis. Efter en hejdundrande storsovning möttes mina ögon av ett fönsterkuvert och tre vykort på hallgolvet, nedanför brevinkastet. Oj vad det bultade till i hjärtregionen.

    “HEJ FARFAR NU äR Vi i Kanada och vi gör Skolan hEmma. Jag älskar dig. kram LOKE (och ett tecknat hjärta).
    “TiLFAPFAR FråNITALIA. jag ä-lskar dig. jag hOPPaS vi ses snart. TALiA”
    På det tredje kortets textsida stod det “Eivind”, i en skriftform som närmast påminde om runskrift. På textytan var krumelurer ritade. Fadern hade konkretiserat med att Eivind skrev i “skrivstil”.

    Det kan tyckas som ett tvärt kast här ovan, men det fanns en baktanke, en baktanke som jag glömt – men nu måste jag sluta, innan jag börjar gråta. Saknad är en lika stark känsla som lycka.

    Like

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s