En äggsjuk höna satt på undantag

Du tynger i bäckenet. Säkert tre, kanske nästan fyra kilo bebis. Är övertygad om att renoveringen kommer att bli klar innan du kommer ut. (I veckan som kommer)Men vad vet jag egentligen? Det är du som bestämmer. För inte kan jag väl gå en evighet såhär? Ibland är det lätt att tro.

Vill det sig illa får vi vänta ännu 10 dagar, vilket jag tror är max av medicinska skäl.

Tänker på undantagstillståndet i Frankrike. Läste Magnus Falkehed i Expressen idag. Han beskrev det så träffande:

Den som har sett krig på riktigt vet att det främst handlar om att sitta som en äggsjuk höna och vänta. Vänta på att något ska hända. Nervöst. Uttråkat. Ända tills något sker.

Och undantagstillsåndet är ju på grund av ett krig, ett “krig mot terrorn”, enligt vår premiärminister…

(Hoppsan, jag skrev “vår premiärminister” som vore jag fransyska. Men jag lever ju ändå här och påverkas av hans retorik och hans beslut. Jag och min familj. Karln är dessutom katalan – Manuel Valls. Och vad är väl en nationalitet när allt kommer omkring?)

Men i alla fall, “en äggsjuk höna” –  är det det jag är?  När det gäller krig är det som sedan händer “det vidrigaste som kan hända människor” (Falkehed). I mitt fall är det helt tvärtom.  Ett nytt litet liv!

Jag tänkte på det när jag nattade lillebror igår och fick en puss av både honom och hans lilla räv – gosedjuret han kramar om natten. Att världen också är detta. Små barn som kramar sina gosedjur och pussar sina föräldrar. Pussar mig. De där små ögonblicken som i en cynisk värld nästan inte går att beskriva utan att bli anklagad för banalitet. Ömheten och kärleken som är starkare än all skräck och jordens alla rädslor…

Ömheten handlar också om skörheten. De där fina små varelserna som långsamt men obarmhärtigt kantstöts av livet. Men som inger hopp om en bättre värld. Och väcker tron på att det är möjligt. Bara vi tar hand om dem. Bara vi älskar dem.

Voine voine: föda ett spädbarn till ett “krig mot terror”. Vad för slags galenskap driver oss till det?

I ett land satt på undantag: Där vi som äggsjuka hönor sitter och väntar på att något ska ske. I min lilla verklighet – ett barn som föds. I nationens stora berättelse – ännu en terrorattack, kanske flera.

Älskade lilla du som skaver i mitt bäcken. Bara dig kan vi vara säkra på att drabbas av.

Det är din månad – juni 2016 – och vädret växlar. Solen skiner och regnet vräker ned omvartannat. Hela tiden runt 20 grader. Inte varmt och inte kallt. Så lever vi vårt undantag.

Husarresterna och husrannsakningarna “drabbar inte oss”. Angivarsamhället, polisstaten?  Inte oss. Vissa spänningar känner vi av men mest en vanlig vardag. För vid sidan om pågår den. Leken i lekparkerna. Skratten och middagarna.

Demonstrationer som blir våldsamma? Tårgasen och kravallpolisen? Vi håller allt på avstånd. Vi är 10 miljoner pers som lever här i staden, varje dag. Så många parallella verkligheter.

Men fotbollsfesten med sina glada fyllon i matchtröjor dansar ibland förbi och till och med in i våra liv. (Huliganerna har vi inte sett till).  Grannar kommenterar Sveriges och Spaniens insatser. Vi ser några matcher på tv. Har tre lag att heja på med våra splittrade identiteter.

Tre lag. Tre barn.

Och tusen rädslor men fler förhoppningar.

Advertisements

Svårt att tro att det snart är dags

Inte för att det inte är tungt. Inte för att jag inte mest ligger ned eftersom jag får så mycket sammandragningar hela tiden. Inte för att det inte tröttsamt att vara höggravid. Men jag har svårt att tro på att jag inte bara ska sluta vara gravid utan även få en bebis. Typ nu, snart.

Vi har redan namnet klart och barnen pratar om henne som en del av familjen. “Vi är inte fyra, vi är fem” Iver 0ch en slags nervositet. För vänta nu, vi har ju inte fixat klart ännu.

Vi ska till exempel slipa parketten nästa vecka. Och så håller I på för fullt med att fixa till badrum och toalett.Nytt kakel och sånt. Ja, typiska panikåtgärder inför en ny bebis. Och ska man inte ha en vagn också kanske? Vi har en bärsjal och en storungevagn – men en bebisvagn? Den gamla supervagnen ligger på vinden i I:s föräldrars sommarhus. Ett åbäke som inte fick plats i flytten.

Grannarna tjatar. “Ingenting ännu?” Nej. “Bra, för jag virkar för fullt” sa den fina damen högst upp i huset. Virkar du? Vi som knappt setts mer än några gånger i trappen. Old school -tanter alltså! Bästa som finns. Diplomaterna på våning fem tar de stora barnen om det skulle hända något mitt i natten. Bra med grannar.

Jag drar mig undan allt mer. Orkar inte svara på alla frågor. NEJ, det har inte kommit någon bebis FATTAR DU VÄL! – kan jag ju inte ryta stup i kvarten.

Men jag jobbar fortfarande. Härom dagen vaggade jag till en konferens om människohandel och sexuell exploatering. Kan ju låta deppigt men för mig är det tvärtom. Eftersom jag besökt regelrätta helveten där kvinnor levt som slavar – och omgivningen tycktes blinda inför det –  var det befriande att hamna bland människor som kämpar för annat. Med viss framgång dessutom. Hopp!

Och en massa välgörande feminism. ” Ah, un peu de féminisme, ça fait du bien!” utbrast min stolsgranne och jag kunde inte annat än att hålla med. Feminismen blir allt viktigare för mig. För mina barns skull – alla tre. Och Frankrike är ett svårgreppat land vad gäller feminism – för å ena sidan är det otroligt macho och normfrämjande. Å den andra är feminismen högt respekterad intellektuellt, för att ja du vet… Simone de Beauvoir till exempel. Som svensk är det lätt att bara se det som inte är bra. För mig är feminism ökade möjligheter för både sonen och döttrarna (!)

Och nu håller jag på och skriver ännu en artikel. Det vankas Fotbolls-EM här i stan ju. I morgon! Och eftersom jag inte är sportjournalist så skriver jag om sånt runtom. Ett väldigt speciellt läge med undantagstillstånd, terrorhot, protester, strejker, översvämningar – men ändå känslan av obekymrad folkfest. Sommarvarmt är det också.

Irriterande tycker jag som är höggravid. Tillbaka till det faktumet. Jag kan inte tro det riktigt. Barnet är färdigbakat så att säga. Kan inte längre födas prematurt. Sådant är läget.

Hur förbereder man sig för en storm? En revolution? Ett inget blir någonsin som förr?

Jag tar en dag i taget. Skriver färdigt min artikel. Gosar med ungarna. Är tacksam för att jag har I som sköter i princip allt nu – hämtar, lämnar, lagar mat, kastar sopor, går till parken… Jag borstar tänder och hår, klipper naglar, ser till att de klär sig efter vädret och gosar till sömns. Vi drömmer om hennes ankomst. Men ingen av oss tror riktigt att det är sant.