Dofterna, stankerna – drogerna

Det luktar så mycket överallt! Det sägs att det beror på graviditeten. Men känsligheten har ökat i takt med att bebisen växer. Generellt ska gravidas luktsinne vara som starkast den första trimestern, fast då handlade det mest om aversion för min del. Jag äcklades av vissa lukter, ofta sådana som är farliga som gravid. Som alkohol till exempel. Det kändes sunt.

Men nu har jag något som liknar cravings. Det handlar framförallt om att jag älskar – alltså ä l s k a r – lukten av upphettning. Som varmfläkten vid kvarterstvätteriet.  Den spyr ur sig het tvättmedelsånga på trottoaren och där skulle jag kunna stå en hel dag och bara djupandas genom näsan.

Eller som när jag kommer in i kvinnornas omklädningsrum på gymmet. Åh, hårtorkarna som hettar upp de schamponerade håren, varmluften i bastun, deodoranterna och parfymerna… Jag vill inte gå ut!

Däremot är det svårt de dagar det är många män som svettas på konditionsmaskinerna. Jag äcklas fortfarande av vissa lukter. Och mäns svett luktar generellt fränare och starkare än kvinnors. Jag står inte ut. Några få män går bra, men inte en hel grupp som pustar och svettas samtidigt – i samma rum. Urk. Då byter jag sal.

Eller går in i omklädningsrummet och suger i mig ångorna – och kvinnodofterna – igen.

På vägen hem är det luktparad. Här har vi ju alla dessa småbutiker på marknivå. De håller på och ställer ut sina stånd just när vi går hem från gymmet. Fiskbutiken med sina ostron, pilgrimsmusslor och slemmiga torskar. Blomsterhandeln med rosor och tulpaner i fina arrangemang. Charketuributiken som grillar kyckling på trottoaren. Frukthandlarens persikor och jordgubbar (säsongen har tjuvstartat här). Ostbutikens olika grader av mögel. Och bageriet förstås. Lägg av! Vem älskar inte doften av nybakat bröd?

Men dessutom trafiken – för mina luktcravings tycks inte vara lika sunda som de var i början. Vissa typer av varma avgaser lockar mig såpass att jag medvetet men motvilligt måste undvika dem.

Eller metron! Här i stan har tågen några slags gummihjul som ibland bränns av hettan. Mmm aaah! Jag blir tokig. Jag vill inget annat än att sitta och sniffa i mig all denna mångfald av doft och stank.

Och äta äpplen. Röda, hårda, saftiga äpplen. Helst flera kilon om dagen.

Ja, sånt ägnar jag mig åt så här fem veckor innan beräknad nedkomst.

 

 

Om att hävda mig och sånt

Igår var vi ute i skogen men jag kunde knappt gå. Jag var så full av bebis…kunde inte sitta eller ligga eller stå heller. Allt var för hårt. Jag fick för många sammandragningar. Lungorna hade för lite utrymme.

Nu skiner solen, det är sommarvärme och långhelg. Familjen är ute i Citroën-parken men här sitter jag.

Inne i en fas som innebär ifrågasättande av precis alla val, alla möjligheter, livet i stort.

Var på ett event härom kvällen som jag knappt orkade befinna mig på men det var viktigt för mig. Det gav mig mening, stolthet och en känsla av att befinna mig på rätt plats. Stolthet för att jag “fick vara med” trots att alla andra var mycket bättre/modigare/större än jag. Paris borgmästare, Le Monde:s chefredaktör, influgen från Washington en av de som koordinerade och grävde i Panama-pappren, från Iran, Afghanistan och Turkiet journalister som med risk för liv och frihet (två av dem kunde inte komma pga fängslade) som prisades för sina insatser… Och så kvällens hemliga gäster: Charlie Hebdo-redaktionen vars närvaro man av säkerhetsskäl inte kan basunera ut i förväg. När de presenterades bultade hjärtat en stund. Det hade man ju kunnat räkna ut, tänkte jag. Men jag lugnade mig snart. Sånt räknar inga terrorister ut.IMG_1295

Det var ceremoni och sedan mingel. Jag vaggade runt och presenterade mig sturskt för alla hjältar. Sa att jag ville intervjua dem. För ett projekt. Så nu sitter jag här med planerade intervjuer med borgmästare och yttrandefrihetshjältar och undrar själv vad det är för projekt?

Jag tänkte där och då att den gamla dogmen Paris + Yttrandefrihet = Sant kanske inte längre skulle ge full pott på ett matteprov. Och att det är där projektet finns.

Helt enkelt i att göra de där intervjuerna. Med stadens chef. Med de som lever här i exil. Med de som nästan dog. Med de som fortsätter … i  skuggan av Voltaire och trots att yttrandet “Je suis Charlie” nästan blivit en sarkasm. Där hade jag dem nu framför mig – de som faktiskt är Charlie. En av de överlevande saknades dock och något plågat och slitet fanns i blickarna…

Mitt eget hjärta bultade ju en stund av deras närvaro. Tanken på flykt kom över mig. Tanken på att någon skulle kliva in och meja ned oss. Men jag stannade.

I en annan verklighet hade jag kunnat stanna kvar och dricka vin. Men i stället, som Askungen, efter att snabbt ha bytt kontaktuppgifter med så många jag kunde, begav jag mig hemåt och var tillbaka i tid till att natta barnen. Inte på grund av rädslan, utan graviditeten….

Allt såg bra ut när jag var på ultraljud härom dagen.  En bra bit över två kilo bebis.Hon har tydligen långa ben även denna. “Vous ne faites pas de bébés petits, hein” sa doktorn. (Ni gör inga små bebisar, eh) Nä, inte jag. Jag försöker förbereda mig för den där bubblan där allt som existerar är jag, barnen och deras farsa.

Vi är inte långt därifrån. Jag förstår att mitt liv kan tyckas intensivt pga vad jag väljer att skildra men jag hämtar barnen tidigt från föris och vi har aldrig barnvakt (faktiskt aldrig). Detta är inget jag menar att föräldrar BÖR eller måste göra men det är faktiskt så.  Jag får ofta frågan “är det inte jobbigt att vara ifrån barnen” och tänker då “jag vet inte, jag är ju nästan aldrig ifrån dem”.

Ibland, väldigt sällan händer det att jag kommer iväg, några timmar som den här kvällen eller ett par dagar som när jag åkte till Strasbourg eller ut på Medelhavet. Men det rör sig om kanske en och en halv sammanlagd vecka om året – medan de är med sin pappa. Sin pappa. Aldrig så länge som en vecka i följd. Resten av tiden är jag hela tiden med dem och oftast är vi tillsammans hela bunten. Mer än de flesta heltidsarbetande föräldrar – hur många andra kan vara med barnen från 16.20 – fyra eftermiddagar i veckan – och bara vara ifrån dem tre timmar på onsdagar?

Men det är det där med sociala medier. Jag skriver om de få tillfällen jag kommer ifrån privatlivet. Därför att jag inte är bekväm med att dela det friskt, hela tiden. Barnen är så stora nu. Och jag känner inte heller att jag vill dela med mig av allt som är jobbigt. Jag vet att det ses som ett svek att bara visa upp det som är bra – men jag ser problemen som privata.