Drömmarna om framtiden

Hörni, tiden rusar fram.

Jag är piggare än jag trodde jag skulle vara vid det här laget. Mindre än två månader kvar. Väntade mig liksom att det skulle gå utför, att jag skulle bli tröttare så här mot slutet.

Det var nog beslutet att gå emot logiken “är du trött så träna inte” som piggade upp. Nu går jag och I till gymmet varje morgon. Jag tar det lugnt och så förstås – stor skillnad mot träning utan bebis i magen – men märker att foglossningen faktiskt motverkas när jag tränar musklerna i ljumskar och ryggslut. B o t a r inte själva foglossningen men det är som att försvagade muskler runt det onda gör det ännu jobbigare. Jag försöker mest se till att musklerna inte försvagas vilket de annars gärna gör under en graviditet.Och att stärka ryggen känns så uppenbart hälsosamt när magen växer och de separerade magmusklerna inte är mycket till hjälp. Jag orkar bära min lilla. Stark är bra – kanske särskilt för oss kvinnor!

Psykiskt blir det allt tydligare att vi närmar oss. Vi pratar om vart vi är på väg. Nu känns det ju som att vi ska stanna här. Vi har accepterat att vi är storstadsmänniskor – försöker kompensera barnen med sommarstugevistelser och utflykter –  och vi är förälskade i Paris. Men den här lägenheten kommer att bli liten framöver – med det menar jag flera år från nu. Vi vill liksom veta vad det är vi satsar på, jobbar för. Frågan är om vi ska satsa på att bo lite utanför storstaden eller försöka oss på något bättre i grannskapet. En lägenhet vid en park, med terass…med mer utrymme. Bostadspriserna inom Paris är sanslösa men för den som inte har bråttom går det att ha tur. Det har vi redan idag som lyckas ha en normalstor lya centralt för en hyfsad hyra. 70m2 är gigantiskt med Parismått mätt. Vi har ett sovrum och barnen ett annat större med lekutrymme, dessutom en salong och ett tv-rum (separerade men med stor öppning sinsemellan). Jag jämför med diplomaterna ovanför som bor i en exakt likadan lägenhet fast de är sex personer – tre vuxna och tre barn. Alltså högavlönade personer som ändå sover i bäddsoffa i vardagsrummet medan barnflickan får det lilla sovrummet. Barnflicka är väl lyxigt…men att bo så trångt. Det är ju det där som gör det lite jobbigt i längden trots att vi inte ska ha barnflicka. Eller kanske just därför. Vi får se var vi hamnar – kruxet är att veta vad vi vill.

Alla i I:s bekantskapskrets som har barn och liknande positioner tycker att det är självklart att köpa hus utanför Paris. Men jag känner hur det kryper i mig när jag besöker dem. Det handlar till viss del om det som många skulle kalla “lugnt och tryggt” men för mig fortfarande betyder “tråkigt”. Men mest handlar det om segregationen. Alla är så lika – i Paris som är en stad av mångfald. De flesta är enspråkiga med helfransk bakgrund  och föräldrarna har goda inkomster – ja de har väldigt likartade jobb. Det jag älskar med vårt kvarter – för just våra barns skull – är kultur- och klassmixen utan att det för den skull är ett område med sociala problem och en massa kids som tycker att det är tufft att strunta i skolan. De finns kanske, men det är inte ett stort problem. De flesta föräldrar har universitetsutbildning men inte precis alla. Här har folk dessutom full förståelse för flerspråkighet, de allra flesta barn bollar minst två språk. Det är sådan skillnad mot Sydfrankrike där folk höll på och tjata på oss att prata franska med barnen t ex. Kan tänka mig samma visa ute i de där fina orterna.

Ett alternativ är dock internationella skolan utanför Paris – där det finns en svensk sektion. Det skulle vara där då…där finns också barn från hela världen och samtidigt bra förutsättningar. Men vill vi bo 40 minuter med tåg utanför Paris? Det är ju inte som att bo på landet för den sakens skull, det är fortfarande stadsmiljö. Och inte billigt heller. Men mindre avgaser…

Jag vet inte. Det stör mig att inte veta. Någonstans inne i mig surrar fortfarande den där gamla rastlösheten som säger att jag är en världsmedborgare. Att jag inte behöver stanna upp. Inte ens för att jag har tre barn. Men så slår den där sista “detaljen” mig med sitt allvar: tre barn. Bara att tänka på vad som krävs för att ge en god grund för de två vi redan har gör att det känns som att det viktigaste vi kan göra är att bestämma oss. Och det har vi ju redan gjort…väl?