Terror i kroppen

Först och främst tänker jag på offren. De vars liv som släcktes, de som förlorade sina nära, de som chockades svårt.

Bilderna av lemlästade kroppar. Skräcken i ögonen på dem som såg det, var nära, kanske själva skadades.

Min kropp. Igår låg jag på soffan med magen blottad. Barnen fnissade varje gång det buktade ut. Lillasyster ger sig till känna. Fyra liv vars existens till stor del berott på en och samma kropp – min.

Kroppen som minns terrorn. Framförallt nacken. Det var genom den tryckvågen gick när bomben exploderade där i Bangkok. Det var nyårsafton, hade precis blivit 2007. En tysk kvinna fick armen avsliten och satt hålögd i en ambulans. Hon var helt  nollställd av chocken. Själv var jag intakt men den gången vibrerade kroppen av smällen, så nära var det. Men med kroppen i behåll har jag gjort tre barn sedan dess.

Vi satt efteråt sedan där på gatan och hade fest. En blandad skara av olika nationaliteter, många thailändare. Skämtade om att vi “were having a blast”.

Hahaha. Ha…

Ja, skrattet fastnade i halsen men vi behövde skämta.

Och många år senare skulle jag komma till Paris. Här har terrorn blivit någon slags underlig rutin. Jag stod en bit ifrån den judiska matvaruaffären Hyper Casher, bilden togs innan terroristen dödats. Ett konstigt lugn. Overklighetskänsla. Var inte ens riktigt rädd. Vi såg insatsstyrkorna göra sitt jobb – andades ut när de sköt honom. En ny upplevelse, att andas ut när ett liv släcks.

IMG_2814

Dagarna innan hade terroristerna mördat de som skrattade åt dem. Skrattet som fastnar i halsen…. Vi måste fortsätta skratta.

IMG_2854

Det är människorna, individerna som gör att det smärtar i kroppen. Som den här killen som bor granne med Le Carillon. En tonåring som plötsligt satt på gatan  försökte stoppa blodflödet på en svårt skadad kvinna bara ögonblick efter att terroristen skjutit urskillningslöst. IMG_0098

Han såg de döda människorna, han räddade livet på en. Ändå ville han se glad ut framför kameran. Inte alla orkade – inte ännu.

IMG_0091

Och så precis när vi börjat skratta igen så kommer terrorn till Bryssel. Härom dagen var den i Istanbul. Var den än slår till känner jag den i nacken och önskar jag kunde skydda mina barns nackar. Var den än är gör det ont. Men Bryssel är ju nästgårds…ju närmare det smäller desto mer vibrerar det i nacken.

Advertisements

3 thoughts on “Terror i kroppen”

  1. Jag visste inte att du varit med om det i Bangkok. Vi skrattade mycket redan igår på kontoret, knappt en timme efter Maelbeck. Skojade om saker, morbid humor. Men det är det enda sättet, eller inte ända, man måste få gråta och vara arg också, men skratta är ju mycket roligare sätt att gå vidare.

    Like

    1. Fint att ni kunde skratta! Visst behöver man det. Var fint att se bilden på er familj på insta, livet går vidare hur mycket de än försöker. Tänk att du var så nära, skönt att det inte drabbade dig! Ja, det var ett gäng terrorattentat i Bangkok nyårsnatten 2006/2007. 6 turister skadade – en kände bara trycket i nacken och det var jag. Det var den andra av två bomber jag kände, efter att vi redan skrämts upp av springande människor som upplevt den första. En bomb i en papperskorg. Kram

      Like

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s