Löss och barn

Igår kom de hem med kalufserna fulla med löss. Epidemi i skolan – bara att lusbehandla.

Känslomässigt en blandning av obehag och mys. Det kliar, ibland råkar jag nagga dem hårbotten med luskammen och så är det lite äckligt med de där krypen. Men samtidigt är det tillfredställande att få bort obehaget. Det är så tydligt att medlet har effekt  – luskadaver i kammen – och så sitter barnen där alldeles stilla en lång stund och låter sig bli omhändertagna. Närhet och lugn. Det är något med den där känslan av att “det här är en föräldraklassiker” och tanken på att de förmodligen kommer att minnas den här stunden. För visst minns man just sådant från barndomen? I alla fall jag.

Och så känner jag att jag klarar av att göra mitt jobb. För inte allt obehag är lika lätt att handskas med.

Hur får jag till exempel Pierre som tydligen är dum mot lillebror i skolan att vara snäll? Jag försöker muntra upp honom med att Adam och Bilal ju är hans kompisar. Men Pierre är ändå dum, säger lillebror, och det gör honom ledsen. Han får vara ledsen. Jag frågar om han är snäll själv. “Ibland” säger han då.

Nej men vad tror du om mig egentligen?  Jag sitter inte här och jämför Pierre med en lus (hehe). Nog fattar väl jag att mitt barn inte alltid är en ängel han heller. Nog fattar väl jag att Pierre är liten. Jag menar bara att sådant där obehag inte är något jag kan göra något åt. Alla kommer inte att vara snälla mot honom. Han kommer att bli sårad och hjärtekrossad gång på gång. Annars har han inte levt.

Men det är bra att han berättar om det i alla fall. Det känns så viktigt att uppmuntra prat! Flera gånger har storasyster till slut berättat sådant som hon burit på alldeles för länge. Då undrar jag alltid varför hon inte vågat tidigare…och vad det är hon går och bär på nu som hon innerst inne skulle vilja prata om?

 

Advertisements

One thought on “Löss och barn”

  1. Ja, barns alla tankar o funderingar. När de upptäcker livet. Jag känner att jag står precis på kanten till en ny fas, självständigare där jag måste släppa lite på kontrollen…

    Så fin att lillebror berättar, så svårt när barn inte vågar berätta.
    Jag blir nästan chockad ibland över alla tankar på liv, död, saknad, rädslor hos 5-åringen. Hjärtat gör ont hur mycket han saknar sin pappa…

    Like

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s