Nej, de kan faktiskt inte engelska

Och när jag säger det är det inget nedvärderade – det är ett språkdilemma med tydliga orsaker.

Jag hade besök i helgen och förklarade att fransmännens “arrogans” när de “vägrar” prata engelska ofta (inte alltid) beror på att de faktiskt inte kan och förstår engelska. “Nej, men inte nu längre väl, ungdomar kan engelska” Nja.

Det kan vara värt att notera för det första att det är mycket enklare för en person med svenska som modersmål att lära sig engelska som andraspråk. För det första tillhör vi samma germanska språkgren enligt följandespraktradet.jpg

Vårt är visserligen ett nordgermanskt språk, separerat från de västgermanska men ändå är den lingvistiska distansen bra mycket kortare.

Sedan utsätts vi för mycket mycket MYCKET mer engelska i vår vardag. I Frankrike och Spanien – bägge romanska språk – dubbar man alla filmer, all TV (typ om Obama pratar på nyheterna så textas han inte utan dubbas ) och man lyssnar på mycket mer latinsk-fransk musik etc. Att hela tiden höra den där engelskan gör det lättare att förstå. Det märks när man åker till Portugal eller vissa Sydamerikanska länder (romanska språk) där folk generellt är riktigt bra på engelska – inte i nivå med holländare och svenskar men nästan. Skillnaden är att filmer inte dubbas och engelskspråkig kultur generellt är mer dominant.

Jag har jobbat med fransmän utomlands som trots många år av (engelska-)studier och i övrigt hög akademisk nivå har bett mig översätta väldigt enkel engelska. Journalister som med anteckningsblocket i hand undrar om intervjupersonen sagt något helt annat än de egentligen sa. De är inte vana vid att höra och på så vis lära sig förstå språket utanför väldigt strukturerade klassrumsmiljöer.

Lägg därtill att franska och spanska är sk världsspråk. De kan resa till många väldigt olika platser i världen och tala sitt modersmål. Det kan inte svenskar.

Naturligtvis finns det många fransmän och spanjorer som är bra på engelska men de har ofta ansträngt sig utöver de vanliga, eller bott utomlands något år eller mer. Eller är vad man brukar kalla “språkbegåvade”.

Min I till exempel pratar, skriver och arbetar på engelska. Och franska. Själv är han spanjor och har lyckats med detta pga en privilegierad tillvaro med utbytesvistelser i USA och England flera gånger under uppväxten – samt fransk grundskola i Spanien.Hans engelska är ändå tydligt “spansk”. Men hans 20-åriga (franska) elever, som för att bli antagna till hans kurser måste ha högsta betyg i engelska och i de flesta fall har gjort utbytesår i till exempel London har ÄNDÅ svårt att hänga med i undervisningen. För att han ska vara säker på att de förstått måste han till slut byta språk och då uppenbarar sig alltid stora och viktiga luckor. Detta handlar alltså om de elever som anses vara bland de bästa i sin generation.På universitetsnivå.

De allra flesta jag känner kan prata hjälpligt men har det svårt med flytet och att konversera. Allt detta i kombination med den franska skolmentaliteteten – där allt annat än felfritt ses som en svaghet – gör att många inte är bekväma med att prata lite si så där. Detta kan uppfattas som arrogant särskilt för oss som har svårt att tro att de faktiskt inte kan.

Eller som min vän som tyckte att det var att nedvärdera dem när jag påstod att fransmän i allmänhet inte är bra på engelska. Det är de faktiskt inte – och det är inte så konstigt.