Terror i kroppen

Först och främst tänker jag på offren. De vars liv som släcktes, de som förlorade sina nära, de som chockades svårt.

Bilderna av lemlästade kroppar. Skräcken i ögonen på dem som såg det, var nära, kanske själva skadades.

Min kropp. Igår låg jag på soffan med magen blottad. Barnen fnissade varje gång det buktade ut. Lillasyster ger sig till känna. Fyra liv vars existens till stor del berott på en och samma kropp – min.

Kroppen som minns terrorn. Framförallt nacken. Det var genom den tryckvågen gick när bomben exploderade där i Bangkok. Det var nyårsafton, hade precis blivit 2007. En tysk kvinna fick armen avsliten och satt hålögd i en ambulans. Hon var helt  nollställd av chocken. Själv var jag intakt men den gången vibrerade kroppen av smällen, så nära var det. Men med kroppen i behåll har jag gjort tre barn sedan dess.

Vi satt efteråt sedan där på gatan och hade fest. En blandad skara av olika nationaliteter, många thailändare. Skämtade om att vi “were having a blast”.

Hahaha. Ha…

Ja, skrattet fastnade i halsen men vi behövde skämta.

Och många år senare skulle jag komma till Paris. Här har terrorn blivit någon slags underlig rutin. Jag stod en bit ifrån den judiska matvaruaffären Hyper Casher, bilden togs innan terroristen dödats. Ett konstigt lugn. Overklighetskänsla. Var inte ens riktigt rädd. Vi såg insatsstyrkorna göra sitt jobb – andades ut när de sköt honom. En ny upplevelse, att andas ut när ett liv släcks.

IMG_2814

Dagarna innan hade terroristerna mördat de som skrattade åt dem. Skrattet som fastnar i halsen…. Vi måste fortsätta skratta.

IMG_2854

Det är människorna, individerna som gör att det smärtar i kroppen. Som den här killen som bor granne med Le Carillon. En tonåring som plötsligt satt på gatan  försökte stoppa blodflödet på en svårt skadad kvinna bara ögonblick efter att terroristen skjutit urskillningslöst. IMG_0098

Han såg de döda människorna, han räddade livet på en. Ändå ville han se glad ut framför kameran. Inte alla orkade – inte ännu.

IMG_0091

Och så precis när vi börjat skratta igen så kommer terrorn till Bryssel. Härom dagen var den i Istanbul. Var den än slår till känner jag den i nacken och önskar jag kunde skydda mina barns nackar. Var den än är gör det ont. Men Bryssel är ju nästgårds…ju närmare det smäller desto mer vibrerar det i nacken.

Löss och barn

Igår kom de hem med kalufserna fulla med löss. Epidemi i skolan – bara att lusbehandla.

Känslomässigt en blandning av obehag och mys. Det kliar, ibland råkar jag nagga dem hårbotten med luskammen och så är det lite äckligt med de där krypen. Men samtidigt är det tillfredställande att få bort obehaget. Det är så tydligt att medlet har effekt  – luskadaver i kammen – och så sitter barnen där alldeles stilla en lång stund och låter sig bli omhändertagna. Närhet och lugn. Det är något med den där känslan av att “det här är en föräldraklassiker” och tanken på att de förmodligen kommer att minnas den här stunden. För visst minns man just sådant från barndomen? I alla fall jag.

Och så känner jag att jag klarar av att göra mitt jobb. För inte allt obehag är lika lätt att handskas med.

Hur får jag till exempel Pierre som tydligen är dum mot lillebror i skolan att vara snäll? Jag försöker muntra upp honom med att Adam och Bilal ju är hans kompisar. Men Pierre är ändå dum, säger lillebror, och det gör honom ledsen. Han får vara ledsen. Jag frågar om han är snäll själv. “Ibland” säger han då.

Nej men vad tror du om mig egentligen?  Jag sitter inte här och jämför Pierre med en lus (hehe). Nog fattar väl jag att mitt barn inte alltid är en ängel han heller. Nog fattar väl jag att Pierre är liten. Jag menar bara att sådant där obehag inte är något jag kan göra något åt. Alla kommer inte att vara snälla mot honom. Han kommer att bli sårad och hjärtekrossad gång på gång. Annars har han inte levt.

Men det är bra att han berättar om det i alla fall. Det känns så viktigt att uppmuntra prat! Flera gånger har storasyster till slut berättat sådant som hon burit på alldeles för länge. Då undrar jag alltid varför hon inte vågat tidigare…och vad det är hon går och bär på nu som hon innerst inne skulle vilja prata om?

 

Nej, de kan faktiskt inte engelska

Och när jag säger det är det inget nedvärderade – det är ett språkdilemma med tydliga orsaker.

Jag hade besök i helgen och förklarade att fransmännens “arrogans” när de “vägrar” prata engelska ofta (inte alltid) beror på att de faktiskt inte kan och förstår engelska. “Nej, men inte nu längre väl, ungdomar kan engelska” Nja.

Det kan vara värt att notera för det första att det är mycket enklare för en person med svenska som modersmål att lära sig engelska som andraspråk. För det första tillhör vi samma germanska språkgren enligt följandespraktradet.jpg

Vårt är visserligen ett nordgermanskt språk, separerat från de västgermanska men ändå är den lingvistiska distansen bra mycket kortare.

Sedan utsätts vi för mycket mycket MYCKET mer engelska i vår vardag. I Frankrike och Spanien – bägge romanska språk – dubbar man alla filmer, all TV (typ om Obama pratar på nyheterna så textas han inte utan dubbas ) och man lyssnar på mycket mer latinsk-fransk musik etc. Att hela tiden höra den där engelskan gör det lättare att förstå. Det märks när man åker till Portugal eller vissa Sydamerikanska länder (romanska språk) där folk generellt är riktigt bra på engelska – inte i nivå med holländare och svenskar men nästan. Skillnaden är att filmer inte dubbas och engelskspråkig kultur generellt är mer dominant.

Jag har jobbat med fransmän utomlands som trots många år av (engelska-)studier och i övrigt hög akademisk nivå har bett mig översätta väldigt enkel engelska. Journalister som med anteckningsblocket i hand undrar om intervjupersonen sagt något helt annat än de egentligen sa. De är inte vana vid att höra och på så vis lära sig förstå språket utanför väldigt strukturerade klassrumsmiljöer.

Lägg därtill att franska och spanska är sk världsspråk. De kan resa till många väldigt olika platser i världen och tala sitt modersmål. Det kan inte svenskar.

Naturligtvis finns det många fransmän och spanjorer som är bra på engelska men de har ofta ansträngt sig utöver de vanliga, eller bott utomlands något år eller mer. Eller är vad man brukar kalla “språkbegåvade”.

Min I till exempel pratar, skriver och arbetar på engelska. Och franska. Själv är han spanjor och har lyckats med detta pga en privilegierad tillvaro med utbytesvistelser i USA och England flera gånger under uppväxten – samt fransk grundskola i Spanien.Hans engelska är ändå tydligt “spansk”. Men hans 20-åriga (franska) elever, som för att bli antagna till hans kurser måste ha högsta betyg i engelska och i de flesta fall har gjort utbytesår i till exempel London har ÄNDÅ svårt att hänga med i undervisningen. För att han ska vara säker på att de förstått måste han till slut byta språk och då uppenbarar sig alltid stora och viktiga luckor. Detta handlar alltså om de elever som anses vara bland de bästa i sin generation.På universitetsnivå.

De allra flesta jag känner kan prata hjälpligt men har det svårt med flytet och att konversera. Allt detta i kombination med den franska skolmentaliteteten – där allt annat än felfritt ses som en svaghet – gör att många inte är bekväma med att prata lite si så där. Detta kan uppfattas som arrogant särskilt för oss som har svårt att tro att de faktiskt inte kan.

Eller som min vän som tyckte att det var att nedvärdera dem när jag påstod att fransmän i allmänhet inte är bra på engelska. Det är de faktiskt inte – och det är inte så konstigt.

 

Om behovet av en deadline

I mitt jobb är en deadline allt. Speciellt när det rör sig om nyheter – då är den benhård. Och det är bråttom, bråttom, bråttom.

Jag försöker ofta lura mig själv och sätta låtsasdeadlines för att komma igång tidigare, men hänger ändå till slut upp allt på det utsatta datumet och tidpunkten. Så när de ändrar sig och säger “kan du lämna på morgonen i stället för eftermiddagen?” så får jag panik.

Nu har vi en deadline i privatlivet. Fast egentligen är ordet deadline missvisande, det är ju då livet börjar. I alla fall för en av oss. Jag menar naturligtvis BF – beräknat förlossningsdatum.

Jag har massor av planer på vad jag ska hinna med innan dess. Och det som nyss kändes så avlägset börjar stressa allt mer. Vi kan numera se på magen hur hon rör sig och jag kan känna knän och fossingar tydligt. Hon är verklig. Finns redan. Är inte bara en framtidsplan, något abstrakt, en önskan… utan en liten person.

Glad i alla fall att vi fick deadline ett så ypperligt datum. I en värld utan verklig föräldraledighet har vi lyckats pricka in en bra tidpunkt. I juni – precis innan loven börjar. Han har i alla fall två veckors ledighet och sedan semester. I princip en hel sommar tillsammans, att vänja oss vid vår nya situation. Sedan ett yrke som gör att vi kan vara hemma riktigt mycket båda två.Vi kan turas om att gå till jobbet i början och behöver inte lämna bort en liten tremånaders bebis som många andra här tvingas till. Jag försöker styra in mitt arbete på mer skrivande och mindre dokumenterande – dvs jag tänker inte åka ner och dokumentera flyktingkatastrofen i Medelhavet eller liknande utan på sin höjd slinka ut några timmar ett par dagar i veckan och göra intervjuer.

Och så är det det där större skrivprojektet. Det där jag tänkte bli färdig med innan BF. Det börjar bli så dags att få det färdigt innan hon kommer ut.

Ja, det är därför jag bloggar så dåligt. Jag skriver på en bok!  Och den måste bli klar innan jag återigen överrumplas av livet…