Min värld blir allt mindre

Jag däremot blir förstås större. Börjar så smått få svindel när jag inser att det nästan är Mars nu.  Månaderna går så fort, barnet kommer snart ut. Mars, April, Maj….JUNI!

Barnen har blivit väldigt mammiga och jag tror att det beror på mitt tillstånd. Särskilt Lillebror envisas med att slå sina armar om min växande buk, pussa och föreställa sig bebisen.  Han är så gulligt kärleksfull.

De undrar mycket om när de själva var bebisar. Och jag tror att det finns en liten oro där också, särskilt från han som ska bli mellanbarn nu. Han som inte längre får vara minstingen.

Det blir en hel del frågor att svara på. Lillebror har redan undrat hur bebisen kom in i magen och – utan att riktigt förstå hur jag och pappa gjorde – i alla fall accepterat det hela. Nu är frågan hur hon ska komma ut.  Genom munnen, trodde han.”Nä, genom snippan” sa jag. Det trodde han inte på – huvudet kunde ju inte komma ut den vägen. Jag försökte förklara. Men han insisterade på att munnen var bättre, jag kunde ju gapa stort som ett monster. Då la sig Vivia i; “Mamma, Clémentine (kompis) säger att bebisar kommer ut genom magen, att man klipper upp den”. “Ja, det är ett annat sätt, om barnet ligger åt fel håll till exempel” Och så var det bara att försöka förklara kejsarsnitt. Det var mycket enklare att förstå men – gör det inte ont?

Jo, hur det än blir kommer det att göra ont. Men det är inte farligt. Inte särskilt i alla fall,  i vår del av världen. Och ska man tro OECD så är Frankrike faktiskt tryggare än Sverige.

Jag har läst en massa råd (att jag inte lärt mig att undvika alla dessa”goda råd”!) om hur man ska hantera storasyskon och eventuell svartsjuka. På flera håll står det att jag inte ska relatera tröttheten, smärtorna och de andra graviditetsymptomen till bebisen – för att då kan de redan nu börja tycka att bebisen tar mamma ifrån dem.

Men – och det är ett stort men – jag ÄR ju tröttare för att jag är GRAVID. Och när hon kommer så kommer hon att behöva nästan konstant närhet. Jag tror inte på att försköna världen för barn på det där sättet och liksom skydda dem från verkligheten.Så jag säger i stället precis som det är. Jag är inte en lika aktiv och fysiskt kapabel mor pga bebisen i magen. Det är normalt och det går över, men så är det nu.

Däremot försöker jag vara lyhörd och se till att de känner sig sedda och älskade trots bebisen.  Tänker att de känner sig delaktiga när de hjälper mig och jag pratar mycket om att VI väntar bebis –  de också. Och de drömmer om hur de ska hjälpa till med allt möjligt. Jag har dock förvarnat om att nyfödingar inte är så roliga att leka med. Att de mest sover, äter, bajsar…och skriker. Att om de vill leka i stället för att ta hand om bebisen så är det lugnt, det är vi vuxna som har ansvaret.

Trebarnsmamma ändå va! Det hade jag aldrig kunnat tro om mig själv, jag som inte ens visste om jag skulle bli mamma alls. Jag som inte är någon mammatyp. Nu ska jag alltså vara det åt tre människor. Stort.

Hon tynger där inne, jag vill helst ligga ned. Från det perspektivet känns månaderna långa. Vi ska bli ännu tyngre innan det är dags.

Och jag har varit och kollat in BB. Det var nunnor där! En katolsk klinik. Ska vara är ett av stans bästa  – med neonatal – och framförallt närmast oss. Men jag kan inte låta bli att tycka att det där med nunnorna känns lite underligt.

Du vet, om jag ska vara ärlig med mina tankebanor så jag är fördomsfull och undrar vad nunnor egentligen vet om mödravård och sex och samlevnad…och sånt.

Jag medger detta motvilligt och det inte är något jag TYCKER på allvar, utan något jag KÄNNER. Men jag trivs inte heller med män i mödravården. Kvinnor helst, inte nödvändigtvis mammor och absolut inte ngt krav på hetero SÅKLART  – men kvinnor som  tillåtit sig svara på sin kropps signaler. Ja, det är nog där kruxet ligger; jag ser det som att nunnor liksom förnekar sin kropps existens och att män – hur lång utbildning de än har – inte har  tillräckligt bra koll på kvinnor och våra behov. Med nunnorna har jag dessutom den där undran om de inte ser mig som en syndare  – jag är varken religiös, kysk eller ens gift. Jag minns när Vivia föddes och jag på självaste kvinnodagen (hon föddes några minuter in på den 9:onde mars) var omgiven av bara kvinnor. Hur bra det kändes. Och samma sak i Sverige när Leonard kom. En kvinnlig barnmorska och en kvinnlig sköterska som masserade min rygg.

Enda mannen var I, och han var finast i världen. Men det kändes bara bra för att han var pappan och mest är där för att hålla min hand och ta min ilska om det behövdes, haha. Och så dela det stora i att bli föräldrar förstås.Mardrömmen skulle vara att ha en grupp män runt mig som mansplainar mig igenom en födsel.

Det är ju just det där att mödravård inte nödvändigtvis är sjukvård. Som sagt, detta är min känsla…men just känslorna är ju så himla viktiga när det kommer till moderskap.

Hur som helst: Nunnorna var så rara så och läkaren (den manliga) också.

Hä blir nog bra ändå.

Advertisements

5 thoughts on “Min värld blir allt mindre”

    1. Bra tips 🙂 Och jag är inte så orolig egentligen. Alla mödrar – vare sig de är judinnor, hinduer eller ateister tex är välkomna. Tror det har en del att göra med alla historier jag hört av spanska kompisar som gått i katolska skolor. Hjälp vilken moralism och penalism.

      Like

      1. Bra tips från Anna, vi tittade ju på Call the midwife innan Alba föddes och våra envisa ungar som somnar alldeles för sent på kvällarna fick också titta. Så Viggo vet “exakt” hur det går till – mamman skriker och så kommer babyn ut därnere 😂

        Like

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s