Om att rädda världen och andra ideal

Jag tror att den där arbetsbloggen blir aktiv nästa vecka. Under tiden tänkte jag tala om drömmar här. För till den psykologiska processen under en graviditet – när man förbereder sig för livet med ett svindlande ansvar för ännu en person – hör ju drömmarna.

“Är ni färdiga sen?”

Ja, om du med “färdiga” menar att inte tillverka fler bebisar så antar jag att vi är det. Men ett barns födsel är ju trots allt inte mer än början.  Början på vad som förhoppningsvis blir många år av liv tillsammans.

Så, har vi det bra nu?

Jo, det har vi ju. Men inte riktigt som jag skulle önska ändå. Nej, nej, nej inget gnäll. En strävan. En dröm.

Det sägs att man inte ska jämföra sitt liv med andras. Men inspireras av andra då?

Jag tänker på när jag förra våren besökte MOAS (Migrants Offshore Aid Station) som är en privatstartad livräddarsinsats på Medelhavet. Ja ja, vi har med mångmiljonärer att göra men ändå. De var ute på en lyxkryssning en dag och så såg de en jacka flytandes i vattnet. “Säkert en drunkad flyktings” sa guiden som hade sett det förr. Det blev startskottet. Snart satte de igång – med en bra båt, med högteknologiska drönare, med läkare (nu utan gränser) och de bästa sjöräddarna. Och så började de rädda liv. De har inte slutat. De har räddat fler liv än EU*.

Jag träffade – den visserligen stormrika – familjen som drog igång det. Och de var så stolta. Hade fina kläder dagen till ära men mamman försäkrade mig att hon följde med ut till havs, i foträta skor och slitstarka kläder och räddade liv hon med. Dottern också. Såklart.

Så hisnande meningsfullt. Konkret och handfast. Rädda liv. Dessa liv. Just nu.

Alltmedan folk debatterar dessa “komplicerade frågor” i diverse parlament.

Det akuta är enklare än vi vill få det till! Det handlar om vilja. Det ena – att lösa roten till det onda det på lång sikt, får inte gå emot det andra – att agera på den akuta krisen. Att förhindra att alla dessa människor – kvinnor män och barn dör. DÖR.

Det komplicerade behöver inte utesluta det enkla.

“Livräddning är inte lösningen” har jag hört. “Vi måste få stopp på krigen och skapa lagliga vägar till Europa”

OK.  MEN NÄR?

För så länge ni inte kommit överens så är livräddning ta mig fan den enda lösningen för de där personerna som hamnat i vattnet. Så enkelt är det faktiskt. Och resurser borde avsättas i högre grad utan att under tiden sluta tampas med de mer komplicerade frågorna.

Och så står en familj – och ett team – där och satsar hela sin existens på att göra just detta. Vilken inspiration. För man behöver ju inte vara förmögen för att handla. Det handlar om att ge av sina resurser, vilka de än må vara. Sin kunskap, utbildning och erfarenhet – som vad det än gäller är rikedom i sig. Att använda det man lärt sig  och sina privilegier just för att i det stora – eller lilla – rädda världen.

Sjukvårdsrelaterade yrken är ju så himla konkreta: Göra den sjuka frisk. Behandla den som inte kan bli det. Lindra lidande. Finnas där. Förbättra förutsättningar.

Det är inte svårt att hitta hjältar i samhället. Brandmän, poliser, sjöräddare, forskare, undersköterskor…

Men vi andra då? Vi som har mer diffusa yrken. “Journalist” t ex. Vad är det? En journalist kan ju vara den där som skriver om hur illa klädd någon var på en fest. Eller den som frågar en sörjande mor om det kanske inte var hennes fel att hennes son sköts i ansiktet? Hur viktigt är det? Är det inte kanske till och destruktivt och skadligt?

Kan vara.

Och ren underhållning då? Är det viktigt?

Klart det är. Både fin- och fulkultur är livsviktigt. Men genast är det svårare att sätta fingret på till vilken grad och i vilka fall den kan vara umbärlig.

För mig blev den där stolta livräddarfamiljen ett ideal. De jobbade i team och tillsammans. Men de satsade på annat också – som musik, mat, lek och litteratur. Värdesatte det konkreta OCH det diffusa.

Jag tittar på oss. Tänker vad har vi och hur kan vi ta vara på våra resurser – för resurser och privilegier har vi tusen. Hur kan vi tillsammans rädda världen? (lite grann)

Tänker på den där dottern. Så stolt över sig själv och sina föräldrar. Så tveklös i att hon vill fortsätta i samma spår – sitt eget sätt men med samma ideal. Tänker att jag på något sätt vill göra ungarna delaktiga på samma vis. Göra dem sådär stolta över oss (oss som i sig själva och hela familjen ). I det stora eller det lilla. För du vet –  jag vill inte mindre än att vi ska rädda världen tillsammans. Och inspirera andra.

Nej stopp! Tro inte att jag är en fullkomlig idiot. Att jag sitter här och tror blint på det goda vs det onda. Det här handlar om ideal men inte idealmänniskor. Det finns inga sådana.

Jag har gjort mycket som inte lever upp till dessa ideal. Skickar iväg halvdana texter som inte gör någon nytta bara för att göra skäl för min lön. Tänker att även det är viktigt. För min familj och vår framtid. Men det skaver lite.

Och det finns särskilt ett arbete som jag inte är nöjd med alls. Där jag till och med ångrar att jag gjorde det. Som först gjorde mig stolt – för sammanhanget jag deltog i – men där jag senare insåg att det inte blivit vad det borde vara. Att jag varit svag i någon slags strävan av att få vara med i ett prestigefyllt sammanhang.

Oförlåtligt.

Inte igen.

För barnens skull.

Men man behöver inte vara en idealmänniska för att göra bra saker. Man behöver inte ha gjort rätt hela sitt liv för att kunna vara en hjälte.

Minns att det fanns många sk syndare bland de där livräddarna. En pappa som övergivit sin egen familj. En fd kåkfarare. En som sålt droger.

Att vilja gottgöra kan vara en kraft så god som någon tänker jag.

* Räknat per patrullerande båt

Advertisements

4 thoughts on “Om att rädda världen och andra ideal”

  1. Var på ett mingel igår med ett gäng svenskar som jobbar med dessa frågor och det kom upp att det tydligen från ett juridiskt perspektiv kan räknas som människosmuggling om man hjälper människor, beroende på situation. Och även att vissa ingripandet av militär på båtar med falskflagg osv. är också “olagliga” i vissa fall för egentligen ska man först ha bevis på att det är falskflagg och smuggling osv. En juridisk och havsrättslig soppa allt detta! Men samtidigt vill ju många hjälpa, både privatpersoner, företag och stater.

    Like

    1. Ja, det här med människosmuggling är just därför ett komplext tema. Jag jobbar just nu med just det, eftersom alla å ena sidan är så rörande överens om att bekämpa de ondskefulla smugglarna samtidigt som det i många fall BARA är smugglare som erbjuder dessa människor en chans över huvud taget. Att det dessutom finns aktivister som klassas som smugglare enligt lagen gör ju att statistiken man sedan baserar vissa beslut på är missvisande. Vi kartlägger fall där flyktingar inte ens betalat för sina visserligen livsfarliga resor, eftersom de är tillräckigt många för att inte vara undantag. Att bekämpa människosmuggling som kan verka så självklart. Enligt internationell sjöfartslag måste man ju rädda människor i nöd – men det kan vara olagligt att göra det innan nöden uppstått s a s. Däremot är inte det MOAS och läkare utan gränser sysslar med det minsta olagligt och större resurser kan utan problem läggas på att göra precis vad de gör….tills det där krångliga har retts ut.

      Like

      1. PS nu menar jag naturligtvis inte att jag tror att de flesta smugglare är aktivister! Men det är också så att man ibland fått stå och vänta in sjönöd för att kunna ingripa. Det är livsfarligt och kan utgöra skillnaden mellan att vara en sjöräddare och en smugglare…

        Like

  2. Så intressant och fint du skriver…
    Jag vill läsa mer, berätta mer…
    Vad tänker du att ni skulle göra tillsammans?

    Åh, så intressant med en arbetsblogg!

    Jag tänker också nu på ideal, vilken familj jag vill att vi ska vara… Vilken typ av mamma jag vill vara. Vi tittade på tv häromdagen, på vuxenprogram, ett om djur och ett musikprogram och jag bara gaaahhh snart har jag ett stort barn som frågar, lyssnar och lär av varenda sak jag gör, säger dagligen… Jag vill ju vara den bästa idealpersonen samtidigt som jag bara kan vara jag…

    Både i det lilla vardagslivet där jag försöker att inte föra över fördomar, känns bra att en mamma och en vikarie bär slöja på förskolan men jag vet inte riktigt om det är politisk korrekt att säga att det har med religion eller tradition? I Gbg centrum går en del burka och barnet frågar… Hur tänker du? Jag är glad att han inte växer upp i en liten skyddad förort men samtidigt så är det ju ett ganska tufft klimat i centrum av en storstad.

    Rädda världen med dina ord! Skriv!

    Like

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s