Min värld blir allt mindre

Jag däremot blir förstås större. Börjar så smått få svindel när jag inser att det nästan är Mars nu.  Månaderna går så fort, barnet kommer snart ut. Mars, April, Maj….JUNI!

Barnen har blivit väldigt mammiga och jag tror att det beror på mitt tillstånd. Särskilt Lillebror envisas med att slå sina armar om min växande buk, pussa och föreställa sig bebisen.  Han är så gulligt kärleksfull.

De undrar mycket om när de själva var bebisar. Och jag tror att det finns en liten oro där också, särskilt från han som ska bli mellanbarn nu. Han som inte längre får vara minstingen.

Det blir en hel del frågor att svara på. Lillebror har redan undrat hur bebisen kom in i magen och – utan att riktigt förstå hur jag och pappa gjorde – i alla fall accepterat det hela. Nu är frågan hur hon ska komma ut.  Genom munnen, trodde han.”Nä, genom snippan” sa jag. Det trodde han inte på – huvudet kunde ju inte komma ut den vägen. Jag försökte förklara. Men han insisterade på att munnen var bättre, jag kunde ju gapa stort som ett monster. Då la sig Vivia i; “Mamma, Clémentine (kompis) säger att bebisar kommer ut genom magen, att man klipper upp den”. “Ja, det är ett annat sätt, om barnet ligger åt fel håll till exempel” Och så var det bara att försöka förklara kejsarsnitt. Det var mycket enklare att förstå men – gör det inte ont?

Jo, hur det än blir kommer det att göra ont. Men det är inte farligt. Inte särskilt i alla fall,  i vår del av världen. Och ska man tro OECD så är Frankrike faktiskt tryggare än Sverige.

Jag har läst en massa råd (att jag inte lärt mig att undvika alla dessa”goda råd”!) om hur man ska hantera storasyskon och eventuell svartsjuka. På flera håll står det att jag inte ska relatera tröttheten, smärtorna och de andra graviditetsymptomen till bebisen – för att då kan de redan nu börja tycka att bebisen tar mamma ifrån dem.

Men – och det är ett stort men – jag ÄR ju tröttare för att jag är GRAVID. Och när hon kommer så kommer hon att behöva nästan konstant närhet. Jag tror inte på att försköna världen för barn på det där sättet och liksom skydda dem från verkligheten.Så jag säger i stället precis som det är. Jag är inte en lika aktiv och fysiskt kapabel mor pga bebisen i magen. Det är normalt och det går över, men så är det nu.

Däremot försöker jag vara lyhörd och se till att de känner sig sedda och älskade trots bebisen.  Tänker att de känner sig delaktiga när de hjälper mig och jag pratar mycket om att VI väntar bebis –  de också. Och de drömmer om hur de ska hjälpa till med allt möjligt. Jag har dock förvarnat om att nyfödingar inte är så roliga att leka med. Att de mest sover, äter, bajsar…och skriker. Att om de vill leka i stället för att ta hand om bebisen så är det lugnt, det är vi vuxna som har ansvaret.

Trebarnsmamma ändå va! Det hade jag aldrig kunnat tro om mig själv, jag som inte ens visste om jag skulle bli mamma alls. Jag som inte är någon mammatyp. Nu ska jag alltså vara det åt tre människor. Stort.

Hon tynger där inne, jag vill helst ligga ned. Från det perspektivet känns månaderna långa. Vi ska bli ännu tyngre innan det är dags.

Och jag har varit och kollat in BB. Det var nunnor där! En katolsk klinik. Ska vara är ett av stans bästa  – med neonatal – och framförallt närmast oss. Men jag kan inte låta bli att tycka att det där med nunnorna känns lite underligt.

Du vet, om jag ska vara ärlig med mina tankebanor så jag är fördomsfull och undrar vad nunnor egentligen vet om mödravård och sex och samlevnad…och sånt.

Jag medger detta motvilligt och det inte är något jag TYCKER på allvar, utan något jag KÄNNER. Men jag trivs inte heller med män i mödravården. Kvinnor helst, inte nödvändigtvis mammor och absolut inte ngt krav på hetero SÅKLART  – men kvinnor som  tillåtit sig svara på sin kropps signaler. Ja, det är nog där kruxet ligger; jag ser det som att nunnor liksom förnekar sin kropps existens och att män – hur lång utbildning de än har – inte har  tillräckligt bra koll på kvinnor och våra behov. Med nunnorna har jag dessutom den där undran om de inte ser mig som en syndare  – jag är varken religiös, kysk eller ens gift. Jag minns när Vivia föddes och jag på självaste kvinnodagen (hon föddes några minuter in på den 9:onde mars) var omgiven av bara kvinnor. Hur bra det kändes. Och samma sak i Sverige när Leonard kom. En kvinnlig barnmorska och en kvinnlig sköterska som masserade min rygg.

Enda mannen var I, och han var finast i världen. Men det kändes bara bra för att han var pappan och mest är där för att hålla min hand och ta min ilska om det behövdes, haha. Och så dela det stora i att bli föräldrar förstås.Mardrömmen skulle vara att ha en grupp män runt mig som mansplainar mig igenom en födsel.

Det är ju just det där att mödravård inte nödvändigtvis är sjukvård. Som sagt, detta är min känsla…men just känslorna är ju så himla viktiga när det kommer till moderskap.

Hur som helst: Nunnorna var så rara så och läkaren (den manliga) också.

Hä blir nog bra ändå.

Skör och stark

Blir ofta trött på snack om kvinnligt och manligt. Och jag har blivit medveten om att du inte måste ha en livmoder för att vara en kvinna (ja, du vet till exempel flickor som fötts i en pojkkropp). Men vid få tillfällen känner jag mig så otvetydligt kvinnlig som när jag är gravid. Har du burit barn i din livmoder så vet du ju vad det gör med känslolivet. Du blir  så där kvinnligt “överkänslig”. I motsats till “underkänslig”,  som Mia Skäringer påpekade.

Så jag gråter hela tiden. Senast idag när jag såg Seinabo Sey:s uppträdande från Grammisgalan igår. Jag kippade efter andan. Det var så starkt att de bara stod där, den där truppen av svarta kvinnor. Här är vi. Titta på oss.

Träffade Femen-ledaren Inna Sjevtjenko i förrgår. Hon borrade en uråldrig krigarblick i mig där hon satt mittemot mig, 25 år ung och – när hon log – söt som en docka. En Barbiedocka.

När jag nu som gravid ser de där Femenprotesterna, de halvnakna kvinnorna ofta – som i Innas fall – unga och med utseenden som får en att tänka på utvik, med politiska slagord skrivna på överkroppen, som släpas iväg av uniformerade män. Då gråter jag.

Jag har inte riktigt berörts av Femen förut. Men när jag insåg allt det våld de stått ut med – tortyren, misshandeln, förföljelsen – när jag träffar en människa som har fått fly sitt hemland, som torterats i skogen av maskerade män, som har fått sitt hem satt i brand, som förlorat vänner och familj och sin frihet – då förstår jag vad det hela handlar om. Hon möts av samma våld gång på gång i helt olika kulturella kontexter. Hon har offrat sig själv för att blottlägga något som är många resor värre än att vara “smaklös” offentligt eller till och med vara en vandal som man i vissa fall med all rätt kan anklaga Femen för.  Men hon straffas inte som en vandal. Hon betalar med sitt liv och sin frihet.

Och så Bodil Malmsten. Hon är död. Fan också – mer gråt.

Samtidigt är det sällan jag känner mig så stark som nu.

Mycket tack vare kvinnor som Seinabo, Inna och Bodil. De bar och bär den där skörheten som ett vapen.

Bilder ur telefonen

Skriver utifrån slumpmässiga bilder ur mobiltelefonen. Men först om vad som tynger oss just nu.

Döden har besökt vår familj igen.Barnens kusiners morfar försvann hastigt. Det gör livets skörhet tydlig. Även så här när smärtan är ett led bort – vi hade knappt någon kontakt med honom – så är det något som plågar våra närstående. Och Vivia fick ett anfall av morfarsaknad. Hon grät och sa att hon “ville ha morfar”. Sedan sa hon något som faktiskt fick mig att känna mig lite trygg. Hon sa “jag var så liten när han dog, jag skulle vilja ha honom längre”.

Det där att kunna sätta precisa ord på vad hon känner – det är det som jag känner mig trygg med. Att sorgen kommer ut som just sorg och inget annat.

Dessutom har en för mig närstående hamnat på sjukhus under en resa. Allt känns skört. Men de har tagit väl hand om henne. Väldigt väl – bättre än hemma faktiskt. Och jag litar på att hon repar sig.

Jag kramar min mage. Snälla må bra där inne lilla bebisen. Hon lever i alla fall, det råder det ingen tvekan om. Och jag blir allt tyngre. Fortfarande är det ingen som vågar sig på ett grattis när de ser mig – om jag inte berättar om mitt tillstånd. Kanske tycker de bara att jag ska avstå fikabrödet. Det bekommer mig inte, jag är ju på smällen. Men det där med vår hälsa överlag, det stressar alltid. Trots att ingen av oss är allvarligt sjuk.

Slappna av, lev, oroa dig inte.

20160124_162815

Mobilbild inifrån Orsay-muséet. Vivia säger att hon föredrar Picasso, för i hans museum “finns det fler tavlor som är roliga att rita av”. Hon gillar hans tydliga linjer, näsorna på sniskan och den där befriande avsaknaden av respekt för realism. Alltså inte hans tidiga verk. Fast hon säger det på sitt sätt.

Jag gillar att min femåring  -på vippen till sexåring – har en konkret och personlig anledning till varför hon föredrar Picasso framför de stora impressionisterna. Själv håller jag nog inte med. Hon upplever det på sitt eget sätt.

Jag blev dock ledsen för hennes skull när jag inte kunde hitta kvinnliga konstnärer där inne. Hon frågade “är det bara farbröder som målar tavlor?” Hon undrade faktiskt det. Så jag gick in på deras hemsida för att kolla hur många verk av kvinnor det fanns. Jag måste ha letat dåligt, tänkte jag, det fanns ju drygt 6000 kvinnliga artistes.  Men så kollade jag upp de manliga:

60 nästan 70.000

“Sådan ser historien ut, vi är ledsna”

Men gör den verkligen det?

20160214_143505

Vi bjöds hem på crêpes hemma hos J-M – mannen vi har att tacka för vårt franska liv. Lillebror påstår att han inte tycker om crêpes  – men däremot pannkakor. Vivia åt glatt en hel hög. Det har varit en del springande hemma hos folk på sistone. Vår granne  som vi kallar Monsieur Schülz (han heter något annat med tyskt ü) -och som vi varit oroliga att vi stör med allt barnastoj vägg i vägg – bjöd hem oss härom kvällen. Han och hans japanska fru var spännande att lära känna och de hade inga klagomål alls. Vilken lättnad. Puh.

20160216_141511

Detta är vad jag ser när jag står och väntar på tåget vid “min” pendeltågsstation. Bir-Hakeimbron som tar en över floden till det 16:e arrondissemanget. Där bor finfolket – och Zlatan. Jag tog bilden i veckan på väg till Nationalförsamlingen två stationer bort. Det är foglossningen som gör att jag tar tåget – en sådan här fin dag skulle jag annars ha tagit sparkcykeln eller promenerat.20160216_143139

Och här har du den, nationalförsamlingen. En bit längre upp längs floden. Här debatteras det och röstas det om viktigheter. I veckan röstade de för en förlängning av undantagstillståndet i Frankrike till exempel. Ett tillstånd som inte skänker någon känsla av kontroll eller trygghet, tvärtom. Det är vad jag känner men vill du ha fakta kan du fråga t ex Amnesty eller Europarådet för mänskliga rättigheter. De är inte heller nöjda. Därinne har jag i alla fall tänkt börja hänga regelbundet – med maktens män och kvinnor. Det är så spännande, så fånigt, och så underhållande. Som teater. Men samtidigt så oerhört viktigt och på riktigt. Förstår inte hur folk kan tycka att politik är tråkigt. 20160216_142811

Det är därför jag sedan gick hit: till utrikesministeriet. Jag vill få fransk presstatus, inte bara internationell som nu. Trött på allt tjafs så jag går nu igenom franska byråkratiska processer. Pust och stön.  Därinne händer det grejer annars –  fd utrikesministern Laurent Fabius är nyss utbytt mot Jean-Marc Ayrault och har även lämnat över uppdraget som ordförande för COP21 (affischen som fortfarande hänger kvar) till Ségolène Royal, “Senare är det försent” står det. Det handlar alltså om klimatet och klimatmötet. Vår tids överlägset största fråga. Tror du världens ledare lever upp till vad de kom överens om i December?

20160207_173748

Och detta är en bild från när vi var på väg på barnteater härom veckan. En grå söndag, triumfbågen där framme, min familj på språng, lillebror trött … i 16:e finarrondissemanget.

20160206_163323

Annan teaterdag i ett annat kvarter. Minnesplats nummer 1 för terrorn – Place de la République. Blommorna börjar vissna men det kommer hela tiden nya. Och jo, en ständigt molande känsla av osäkerhet lever kvar vid sidan av den kollektiva sorgen.

Samtidigt styrka och färg. Våren på intågande. En flicka som växer i min mage …

 

Trevlig helg!

 

En hatkärlekshistoria

Frankrike alltså. Tjugo meter ner till floden Seine. Promenerar under broarna, längs med kajerna, i sällskap av parisarna och turisterna – av duvorna och råttorna. Det luktar vatten, fisk, bränsle och urin.  Det kluckar om floden och surrar från båtmotorerna. Bakom muren susar en stadig ström av trafik, flodlik i sin konstans. Och ljuset över Paris – det drömska – blir än mer drömskt av avgaserna.

En brunrosa ton, ett suddigt filter, ett liv utan konturer.

All den här storslagna historien – slagen, konstnärerna, tänkarna – allt det här som får så många att sticka näsan i vädret och fnysa. Det håller samtidigt tillbaka, stagnerar och trögar upp det moderna flödet utanför. Bortom. Någon annanstans.

“Vet du inte vem jag är?” tycks du fråga -staden- när jag påpekar det hopplöst omoderna. Tankarna från förra seklet. Och det förrförra. De med avsikt missade tågen.

“Du talar med den ädlaste av dem alla. Vad är du för skräpmatsätande slödder?”

Nu tror jag du blandar ihop mig med USA? Inte för att jag är bä…

“Men ni är lite samma va?”

Äh men du lägg av, jag gillar ju dig.

Gillar att folk faktiskt spatserar omkring med baguetter under armarna och läser böcker i farten. Gillar att det finns småhandlare och att jag, även om jag inte alltid kliver in, får slås av dofter av nybakat bröd, färsk fisk och gammal ost i min vardagslunk.Vardagsstress Gillar att alla, i alla samhällsskikt och hela tiden vill diskutera politik, konst, litteratur och historia. Tycker till och med om att än en gång bli påmind om général de Gaulle:s stordåd. Störs dock av att du inte vet mycket om mig eller ens tycks vilja veta. Att du tror att skräpmat är allt den moderna världen bidragit med. Att du tror att du är höjden av upplyst samhälle. Att jag kan lära allt av dig men du inget av mig. Det är din berömda arrogans. Och din mindre kända ignorans som du gör allt för att släta över.

Samtidigt förstår jag vad den handlar om. Varför pratar alla just engelska du har så svårt för – som är enklare för mig. Och varför ska du lära av någon som sprutar ketchup på haute cuisine? Det är ju faktiskt inte bara respektlöst – utan ren idioti. Att förlora en sån rikedom.

 

 

Om att rädda världen och andra ideal

Jag tror att den där arbetsbloggen blir aktiv nästa vecka. Under tiden tänkte jag tala om drömmar här. För till den psykologiska processen under en graviditet – när man förbereder sig för livet med ett svindlande ansvar för ännu en person – hör ju drömmarna.

“Är ni färdiga sen?”

Ja, om du med “färdiga” menar att inte tillverka fler bebisar så antar jag att vi är det. Men ett barns födsel är ju trots allt inte mer än början.  Början på vad som förhoppningsvis blir många år av liv tillsammans.

Så, har vi det bra nu?

Jo, det har vi ju. Men inte riktigt som jag skulle önska ändå. Nej, nej, nej inget gnäll. En strävan. En dröm.

Det sägs att man inte ska jämföra sitt liv med andras. Men inspireras av andra då?

Jag tänker på när jag förra våren besökte MOAS (Migrants Offshore Aid Station) som är en privatstartad livräddarsinsats på Medelhavet. Ja ja, vi har med mångmiljonärer att göra men ändå. De var ute på en lyxkryssning en dag och så såg de en jacka flytandes i vattnet. “Säkert en drunkad flyktings” sa guiden som hade sett det förr. Det blev startskottet. Snart satte de igång – med en bra båt, med högteknologiska drönare, med läkare (nu utan gränser) och de bästa sjöräddarna. Och så började de rädda liv. De har inte slutat. De har räddat fler liv än EU*.

Jag träffade – den visserligen stormrika – familjen som drog igång det. Och de var så stolta. Hade fina kläder dagen till ära men mamman försäkrade mig att hon följde med ut till havs, i foträta skor och slitstarka kläder och räddade liv hon med. Dottern också. Såklart.

Så hisnande meningsfullt. Konkret och handfast. Rädda liv. Dessa liv. Just nu.

Alltmedan folk debatterar dessa “komplicerade frågor” i diverse parlament.

Det akuta är enklare än vi vill få det till! Det handlar om vilja. Det ena – att lösa roten till det onda det på lång sikt, får inte gå emot det andra – att agera på den akuta krisen. Att förhindra att alla dessa människor – kvinnor män och barn dör. DÖR.

Det komplicerade behöver inte utesluta det enkla.

“Livräddning är inte lösningen” har jag hört. “Vi måste få stopp på krigen och skapa lagliga vägar till Europa”

OK.  MEN NÄR?

För så länge ni inte kommit överens så är livräddning ta mig fan den enda lösningen för de där personerna som hamnat i vattnet. Så enkelt är det faktiskt. Och resurser borde avsättas i högre grad utan att under tiden sluta tampas med de mer komplicerade frågorna.

Och så står en familj – och ett team – där och satsar hela sin existens på att göra just detta. Vilken inspiration. För man behöver ju inte vara förmögen för att handla. Det handlar om att ge av sina resurser, vilka de än må vara. Sin kunskap, utbildning och erfarenhet – som vad det än gäller är rikedom i sig. Att använda det man lärt sig  och sina privilegier just för att i det stora – eller lilla – rädda världen.

Sjukvårdsrelaterade yrken är ju så himla konkreta: Göra den sjuka frisk. Behandla den som inte kan bli det. Lindra lidande. Finnas där. Förbättra förutsättningar.

Det är inte svårt att hitta hjältar i samhället. Brandmän, poliser, sjöräddare, forskare, undersköterskor…

Men vi andra då? Vi som har mer diffusa yrken. “Journalist” t ex. Vad är det? En journalist kan ju vara den där som skriver om hur illa klädd någon var på en fest. Eller den som frågar en sörjande mor om det kanske inte var hennes fel att hennes son sköts i ansiktet? Hur viktigt är det? Är det inte kanske till och destruktivt och skadligt?

Kan vara.

Och ren underhållning då? Är det viktigt?

Klart det är. Både fin- och fulkultur är livsviktigt. Men genast är det svårare att sätta fingret på till vilken grad och i vilka fall den kan vara umbärlig.

För mig blev den där stolta livräddarfamiljen ett ideal. De jobbade i team och tillsammans. Men de satsade på annat också – som musik, mat, lek och litteratur. Värdesatte det konkreta OCH det diffusa.

Jag tittar på oss. Tänker vad har vi och hur kan vi ta vara på våra resurser – för resurser och privilegier har vi tusen. Hur kan vi tillsammans rädda världen? (lite grann)

Tänker på den där dottern. Så stolt över sig själv och sina föräldrar. Så tveklös i att hon vill fortsätta i samma spår – sitt eget sätt men med samma ideal. Tänker att jag på något sätt vill göra ungarna delaktiga på samma vis. Göra dem sådär stolta över oss (oss som i sig själva och hela familjen ). I det stora eller det lilla. För du vet –  jag vill inte mindre än att vi ska rädda världen tillsammans. Och inspirera andra.

Nej stopp! Tro inte att jag är en fullkomlig idiot. Att jag sitter här och tror blint på det goda vs det onda. Det här handlar om ideal men inte idealmänniskor. Det finns inga sådana.

Jag har gjort mycket som inte lever upp till dessa ideal. Skickar iväg halvdana texter som inte gör någon nytta bara för att göra skäl för min lön. Tänker att även det är viktigt. För min familj och vår framtid. Men det skaver lite.

Och det finns särskilt ett arbete som jag inte är nöjd med alls. Där jag till och med ångrar att jag gjorde det. Som först gjorde mig stolt – för sammanhanget jag deltog i – men där jag senare insåg att det inte blivit vad det borde vara. Att jag varit svag i någon slags strävan av att få vara med i ett prestigefyllt sammanhang.

Oförlåtligt.

Inte igen.

För barnens skull.

Men man behöver inte vara en idealmänniska för att göra bra saker. Man behöver inte ha gjort rätt hela sitt liv för att kunna vara en hjälte.

Minns att det fanns många sk syndare bland de där livräddarna. En pappa som övergivit sin egen familj. En fd kåkfarare. En som sålt droger.

Att vilja gottgöra kan vara en kraft så god som någon tänker jag.

* Räknat per patrullerande båt

Ännu mindre ensam

En i magen, två i sängen och så mannen i en av barnens sängar. De stör mig inte när de kommer så här, tvärtom. Bäst att passa på medan de vill vara nära. Små nakna fötter, små sömndruckna trynen, små sömnspruckna röster som säger “mamma” och så kan jag öppna mitt stora varma täcke och bre mina vingar över dem. Tänka att precis just nu är allt bra.

För de är ju så söta när de sover, eller hur? Sådana är vi, vi ondskefulla föräldrar som gillar dem bäst sovandes, eller kanske vakna men lite lätt febriga – inte så att de lider men tillräckligt för att de ska vara lugna och vilja gosa.

Jag skojar fast samtidigt inte.

För mitt i kaoset som är den vakna, energiska tiden hinner jag ju inte titta på dem med moderlig ömhet och känna mig som någon beskyddande ängel. Nej då ska det styras upp, torkas spill, tvättas, medlas i bråk, torkas rumpor, hjälpas med pyssel, läsas böcker, trampas på leksaker, tappas tålamod och visst – kramas och försäkra kärleken ändå.

“Glöm inte att jag älskar dig fast jag låter arg” sa jag till dottern efter att ha fått dåligt samvete.

Igen.

“Jag vet” sa hon.

Tror aldrig hon sagt något som fått mig att känna mig så bra. Och då säger hon ändå så mycket fint och klokt. Men hon vet. Puh.

Hör du det där inne i magen? Det verkar i alla fall som att jag lyckas visa hur mycket jag älskar mina telningar. Och jag älskar dig redan.

Nedan ser du mig och magen på hotellrummet i Strasbourg där jag var i början av veckan. Blir allt svårare att koncentrera sig på annat ju större magen blir…

20160201_175538
Enter a caption

Omöjligen ensam

Här ligger jag mellan vita rena lakan i en hotellbädd i Strasbourg. En ynka natt ska jag vara borta. Pratade precis med barnen – de där små sprattelfigurena som jag pussade adjö i morse. De berättade om sin dag och om pappas makaroner.  Sedan lade lillebror luren på bordet – pappa hade visst ställt den i högtalarläget – så jag fick lyssna på vardagskvällsbestyr. Tills någon annan ringde.

En stressad pressekreterare till en EU-parlamentariker:

“Du den där intervjun i morgon, kan vi skjuta upp den en dag för det har kört ihop sig?”

Nej, det kan vi inte, jag är här nu och jag åker hem till mina sprattelfigurer imorgon kväll. Så det blir i morgon.

“Okej, men en kortare i så fall”

Okej

Och på tal om sprattelfigurer…

… någon sprattlar i min mage också. Därav titeln “omöjligen ensam” – det var ingen metafor utan ett faktum. Jag har en människa som växer inuti mig igen! Hon var högst önskad och vi gjorde henne med flit. Tänkte att det är nu eller aldrig, åren går och vi vill ju så gärna. En skräck att något ska gå fel har gjort att jag inte riktigt velat berätta tidigare. Har känt ett behov av att sluta mig.  Så kan du tänka dig – mer än halva tiden har gått redan. Vi hoppas få träffa henne i juni.

Det fina den här gången är att vi är fyra som väntar barn, inte bara två. De andra kom så tätt att de i princip var bebisar båda två ett tag. Nu är de stora, förväntansfulla och väldigt delaktiga i det hela. Hormonstinn som jag är blir jag rörd till tårar flera gånger varje dag.

Ja men låt mig! Jag har en djävulsk foglossning i både blygdben och svanskota redan om det kan väga upp i rosaskimret. Och så är jag rädd att något ska gå fel. Men annars är det bara så himla fint alltsammans. Det känns som att det här är precis som det ska vara. Världen runt om oss är galen, men vi tror på livet och framtiden!  Och vi är stabila på ett annat sätt än när de andra kom. Vi ska ingenstans. Vi är där vi är.

cropped-img_9516.jpg