En hälsning från förändringarnas tid

De två stora barnen gjorde sig i ordning för karnevalen i Dunkerque i norra Frankrike i helgen. Februarilovsresa och jobb för de vuxna.

Skriver tydligen bara i bloggen i samband med loven numera.

Sist vi reste började vi drömma. Nu är vi på vippen att göra verklighet av drömmarna.

Hur som helst så deltog vi  i en av de mindre karnevalerna som just den här dagen hölls i byn Mardyck utanför Dunkerque  – inte långt ifrån färjorna till UK.

Gillar dessa mobilbilder trots sudd ❤

img_20170218_172633img_20170218_173629-1img_20170218_180231

img_20170218_183317

img_20170218_183456

Jag har inte tid att skriva egentligen. Men idag skriver vi på för att köpa det här huset (nedan) med trädgård sans vis-à-vis på baksidan, en naturpark 100 meter bort och Paris innerstad 30 min från dörren (eller 45 minuter om man vill ha marginal) “Billigt” eftersom så många icke-franska bor i området. Inte socialt utsatt – men inte bara övre medelklass.

img-20170122-wa0000

Men drömmer gör jag fortfarande

Har hamnat här i det förvirrande rummet i livet jag aldrig räknade med. Nog hade jag tänkt på ålderdomen. Minns som tonåring att jag sa att jag skulle prova kokain och kanske till och med heroin när jag blev 95 år – inte förr. Och så inbillade jag mig att någon skulle säga “men det är farligt, du kan bli beroende” eller kanske “dö” och så skulle jag skratta och snorta eller ta mig en sil eller vad det nu var jag skulle göra. Det räddade mig nog när mina vänner i stället tyckte att det var en bättre ide att prova direkt, med en gång – för vem vet om man hinner bli 95 liksom?

Ett par av dem blev aldrig 20. Det är sant. Två vänner och några bekanta dog faktiskt till följd av drogerna där i den svenska, välmående småstaden. Andra provade både en och tre gånger och är nu fungerade vuxna. Ändå.  Ännu ett par andra klarade sig hyfsat men har efter en serie fängelsestraff blivit Sverigedemokrater (haha, förlåt men det är faktiskt sant. Om det ena har med det andra att göra låter vi vara osagt.) Själv lät jag bli helt och hållet och fungerar hyfsat bra utan att varken ha “knarkat” eller röstat SD.

Ser fram emot 95-årsfesten. Tills dess låter jag bli.

Men det där med att ha fått barnen, och blivit medelålders. Det var inget jag planerat för. Nu var ju tanken att alla de där drömmarna redan skulle vara uppfyllda. Nu skulle jag sitta här med jobbet, kärleken och ungarna, HEMMET och så skulle det bara fortsätta. Även om jag minns hur jag såg det där småbarnslivet som en grå, nästan outhärdlig ensamhet. Jag kände att jag skulle gå under om jag inte bytte miljö. Det ligger något kittlande i att höra mina egna barn prata franska med parisisk accent. Vår märkliga historia. Hur barnen föddes i tre olika länder. Och på något vis kan kopplas till ännu några länder till: Vi såg Vivia på ultraljud i Mexiko, där de meddelade oss att hon var en flicka, eller “cero pene” (noll penis) som han sa, den där Doctor Borboa, lagom oromantiskt och manschauvinistiskt. Leonard kom till i Kanada men vi var på femte avenyn i NYC när vi gjorde ultraljud  i vecka 15 – “It’s a gorgeous little boy!”

Och sedan föddes han i Sverige.

Och innan barnen bodde vi tillsammans på en båt och hade företag och vilda drömmar. Innan jag träffade I bodde jag i Sudan ett tag och jobbade på Dominikanska Republiken en sväng… så många upplevelser. Liv. Och jag är inte ens 40! Jag känner mig ung.

Mina planer  – drömmar – blir allt mindre vilda. Vi måste – och vill – hålla ihop och ge stabilitet och trygghet. Men vi var ute i skogen över nyårimg_20161231_143330

Uppe i Les Vosges, “Vogeserna” (Obehandlade mobilbilder)

img_20161230_155559img_20161230_160414img_20161231_131438img_20161231_131519img_20161231_132840-1img_20161231_142633-1

Och äntligen kände jag suget. Jag ville ha frisk luft och nära till vildmark. Jag behöver inte stadens puls! Inte varje dag.

Kanske klarar till och med jag av att bo 40 minuter utanför storstadspulsen (igen!) om både barnen och vi vuxna kan finna den där harmonin vi hade där ute när vi bara klev rätt ut i stora skogen och “gick vilse med flit”. Ingen vandringsled bara rätt ut. Med picknick på ryggen (hans) och bebis i sjalen (jag).

På tal om att bära bebis. Alla bara “men oj det är ju så tungt”. Ja. Och det blir bara tyngre. Men eftersom jag (vi men mest jag, jag ammar till och med i farten) bär hela tiden blir jag också starkare. Efter graviditeten är ju muskelkorsetten (mage och rygg) rejält försvagad men tack vare att jag bär så mycket har jag blivit stark som en oxe. Igen. Jag kan vandra i flera timmar, kånkades på  denna min 9-kilos bebbe och tycka att det är helt okej.

IMG_20161228_145927.jpg

Sedan tycker jag att det är jobbigt med barn och bebis på tusen andra sätt, men just bärandet gör det hela så mycket enklare. Smidigare. Friare. Nu kollar jag sådana där ryggsäckar för lite större barn så att vi kan ta oss ut i vildmarken även längre fram! Med vagn kommer man ju ingenstans ute i det vilda!

Tillbaka till drömmen. Tänk ett hus alltså! Med utrymme. Öppna dörren och låta ungarna kuta. Terrass. Någonstans att dra sig undan alla andra (även för barnens skull. Kunna dra sig undan och läsa en bok, vad som helst. Ett rum utan WC att vara för sig själv i…åh!) Ha en konstateljé där alla kan kladda, måla, såga och fixa – ja allt vi vill. En plats där vi kan andas. Har tappat hoppet på till och med Paris borgmästare, vi kvävs ju för bövelen här!

Tänk att ta en paus på sidobalkongen (medan de andra stökar på terrassen på framsidan)

img_20161228_150545-1

Ja, tänk att få ha ett hus med naturen runt knuten. Tror vi börjar bli mogna för det. Och kanske, dessutom, har vi möjligheten att göra verklighet av vår dröm.

Och där kanske vi kan förverkliga alla andra drömmar vi har! I alla fall några. För de är ju så många.

(Ehem. Vildmark och vildmark. Bara det finns ett pendeltåg som tar oss in till hetsen när lappsjukan kommer. Och en internationell tillvaro för barnen… )

 

 

Mitt i natten

Alla tre sover. Jag är ensam i natten. I är i Barcelona, andra natten av två, på jobb kombinerat med intensivt mamma- och pappaumgänge.  (Alltså hans föräldrar)laia5ma%cc%8anidar

Det är inte klokt att om en och en halv vecka fyller L fem år! Och den här lilla nyfödingen blir ett halvår bara dagarna efter. Hon sitter numera rakryggad som ett ljus, försöker krypa och säger en massa spännande stavelser. Det är inte heller klokt att det lackar mot jul. För bara ett ögonblick sedan var vi ju i Italien och firade jul. Då berättade vi för barnen att Laia fanns i magen. Och nu är hon här, sedan snart ett halvår, och vi frågar oss förstås hur hon kan någonsin kan ha varit någon annanstans? Eller inte ens varit?

Allt är ett sådant vemod den här gången. Jag har svårt att tro att vi skulle ge oss på fyra barn. Kanske om vi varit tio år yngre. Men det känns som att det var i sista stund redan med henne. Jag var 37 när hon kom och är nu 38. Han är 43. Det känns så tydligt att det är dags att bygga vidare runt dem vi är nu. Ta avstamp härifrån. Att vi är alla som vi ska vara – vi är här allihopa. Vi måste ju kunna ta hand om oss. Så nu får det vara bra. Jag saknar redan det lilla spädbarnet jag aldrig mer kommer att ha i min famn på det där sättet.

Å andra sidan är det en befrielse. Jag hade varit inställd på ett till barn.  Det var så mycket som skulle klaffa. Allt skulle gå bra. Att få tre friska barn är inget att räkna med.  Jag var så nervös. Hur skulle det gå om det kom ett fjärde med extra behov? Och i vår ålder kan vi inte vänta, vi hade fått köra på med en gång. Nä nu är det som att min kropp har slitit tillräckligt. Jag ammar fortfarande förstås (förstås pga har alltid ammat länge) och jag bävar redan inför den där sista kroppsliga separationen. Jag vet ju att när den kommer så vill jag det. Barnens frigörelse är något som känns bra. Det börjar kännas slitsamt, jobbigt … det är dags. Men samtidigt; åh så sorgligt för åh när jag får ha mina stora barn i famnen nu, en liten stund. Lilla O kallar jag “min första bebis” och lilla L “min största bebis” (för att .. ja O kom först och L var störst)  Jag förklarar att jag vet att de inte är bebisar längre. Men att jag för alltid de där bebisarna de var. Och min kropp minns dem också på något vis. Deras tyngd i magen. Deras tyngd i armarna. All den där fysiska närheten. Jag tror de gillar att höra det nu när Laia kommit och tagit över. Jag säger också, lite för att påminna mig själv, att jag vet att de också är små.

Föräldraskapet va? Det är så känsligt att prata om.  Och så slåss de. Ungarna alltså. Nu börjar svartsjukan att märkas. Än så länge är de bara goa med bebisen dock.

Häromdagen var lilla O med mig ut på jobb. Och hon har blivit så stor nu att hon förstår. Jag var i vallokaler när folk röstade i högerns primärval. Stod och haffade folk som röstade, bad om intervjuer och fotograferade. Lilla O stod bredvid. Hon var fascinerad av att se mig i min roll som journalist – vissa blev i vanlig ordning irriterade bara för att jag sa att jag var journalist. Andra blev smickrade och ville gärna medverka. Någon ville argt säga sin mening. Sedan berättade hon att i skolan på “civismlektionen” (ja, såna har de här i Frankrike) så hade de lärt sig allt om omröstningar.

Det där med att ha stora barn gillar jag också. Stora och nyfikna. Vilken grej!


 

Australien – tror du det är säkert där?

– Eller någonstans i Sydamerika? Fast, njä, det vet man ju hur det har varit med frihet från nordamerikansk inflytande där tidigare…

– En sèrio,  ho dius en sèrio Emma? (“menar du allvar” på Barna-katalanska – dvs förspanskad katalanska)

– Ja. Hur kan du tro att allt ska fortsätta som vanligt?

Valnatten såg min reaktion ut ungefär exakt så här:

comic-2

Det är alltså en teckning jag gjorde med ungarnas tuschpennor, som jag sedan fotade med mobilen och till sist pimpade med bubblor och lite ljus i ett enkelt program. Någon gång ska jag göra sådana bilder ordentligt—och lägga färg och skuggor renare. Det är som att jag aldrig törs ta sådana här projekt på allvar.

I sa att ingen skulle fatta det där med “time flies” i det här sammanhanget. Skitsamma.  Jag tog ett glas rött vin precis som på bilden trots att det ljusnade och jag knappt hade sovit under valnatten.

flygafluga

 

Det var en av de största politiska chockerna i mitt liv.  Det kändes som att allt var över.

Men sedan vaknade barnen.

Inget får en att gaska upp sig så snabbt som tre barn med olika behov.  Den där tanken på ett till glas rött känns plötsligt absurd. Och vad hjälpte ens det första? Vi har en del att kämpa för, herregud, ryck  upp dig!

Jag är dock övertygad om att det faktiskt är en farlig tid vi lever i och jag tänker kämpa emot totalitära tendenser. Det kan vara farligt på riktigt i framtiden och behövs det för att mina barn ska må bra så är jag beredd att fly om jag hinner (men inte utan att först ha fäktats med pennan). Hoppas att det inte går så långt.

I dag är det franska högerns primärval – första omgången. Låt oss hoppas att ingen korrupt demagog går vidare…

Blomma från en annan värld

Flores de otro mundo” – blommor från en annan värld. En spansk film av Icíar Bollaín om en kvinnofattig liten stad i centrala Spanien- Santa Eulalia – där karlarna bjuder kvinnfolk från när men framförallt fjärran till fest för att hitta sig fruar. Dit kommer kvinnor från t ex Dominikanska republiken eller Kuba. En marginellt gladare version av Torsk på Tallin.

Det händer ibland att jag ses som en blomma från en annan värld. Och det är svårt att handskas med det. Jag? Nämen jag är ju från Sverige! Och i frustrationen är jag på vippen att börja racka ned på rådande kultur. Jag vill säga: “fattar du inte, i Sverige har kvinnor det bättre än här”. Men nej, det fattar de inte. Inte kvinnorna heller. Så jag kniper käft.

Och vad är det jag i så fall insinuerar?

Jag träffade en katalansk kille och hans polska fru. Han hade bott och arbetat flera år i Polen där de möttes. Hon var utbildad, hade fast jobb och lever i dag med honom i Spanien på den ETTÅRIGA mammaledighetsförsäkringen hon har ifrån Polen. Mammaledigheten i Spanien är på fyra månader.  Ändå fick hon svara på en massa frågor, som ett förhör, som i filmen “Gifta på låtsas“, när hon gifte sig med honom.

Men vad tjänade hon egentligen på Spanien, på en by i innersta Katalonien, jämfört med sitt hemland?

Och att alls jämföra så!

En annan gång var det brasilianskan. Hon som hade slank figur, långa ben och som svassade med stussen när hon spatserade omkring i sina höga klackar. Hon som lät sitt lockiga hår explodera som ett fyrverkeri över axlarna. Och hade tatueringar över nacke och axlar som slingrade sig in under den tajta klänning hon bar.

Alla föraktade henne. Nästan ingen föraktade hennes förtio år äldre, mustaschprydde make med fårad maffiauppsyn. Honom såg de som en “stackars sate” (trust me, they told me)

Henne som något annat.

Och många ryggtavlor fick hon möta. Men hon ville gosa med min bebis. “Jag har tittat på henne hela kvällen”. “Jag har längtat efter att få gosa med henne”

Min bebis ville dra henne i håret. Möta hennes breda leende.

Och jag vet hur det är.

Det är bara barnen som inte dömer.

Guilty Displeasure

Sist jag skrev bekände jag just det. Ett guilty pleasure. En artist – Black M – vars musik gjort mig glad trots att jag kände att det inte är särskilt fint att erkänna det. Nu då? Jo nu är det Guilty Displeusure det handlar om. Jag blev så jäkla besviken när jag hörde att Bob Dylan fick Nobelpriset i litteratur. Bara så. Jag blev inte glad utan ledsen.

Inte för att jag har något emot Bob Dylan! Tvärtom! Det är därför jag känner mig så guilty.

Men jag hade hoppats på Nawal El Saadawi – säkert för att jag träffade henne i Barcelona för tio år sedan ungefär, precis när jag var mitt i en livskris, och hon liksom fick mig att se utanför min egen navel (fritt tolkat utifrån ett spanskt uttryck). Men också för att jag läst henne, stärkts av henne och åkt till Kairo för att plugga arabiska på grund av hennes böcker.

Eller Joyce, nu när vi tydligen var ute efter att hylla den amerikanska berättelsen!

Men framförallt – och det här förvånar mig mycket- hade jag hoppats på någon som skriver böcker. Jag trodde inte att jag var så konservativ. Och JAG VET att han skrivit en bok och att hans texter är poesi. Det är inte det att sångtexter inte är litteratur men…

Älskade Black M

Första gången jag kom i kontakt med artisten Black M satt jag i en bil på väg från La Jonquera – den gudsförgätna lilla spanska stad precis till gränsen till Frankrike som i princip förvandlats till en bordell. Några av Europas största lagliga bordeller finns där. Jag lyssnade på prettokanalen France Culture, där fransoser med lågmälda röster sitter och analyserar kultur. För att tänka på annat. Undrar om jag inte bytte kanal för att råka på Black M och hans superhit “Madame Pavoshko”

Där satt jag i alla fall och hoppade i förarsätet. Det fanns en blandning av dansglädje och revanschlusta i den där kommersiella dängan som väckte något i mig. Lyssna själv. Inget de analyserar på France Culture det förstår jag ju (eller det gör de kanske nu?)

 

Ai, Madame Pavoshko, nej, Madame Pavoshko, jag sitter inte i fängelse, Madame Pavoshko, jag gör hits, Madame Pavoshko…

En strulig tonårskille från förorten som fick stämpeln “utan framtid” av en Madame Pavoshko dedikerar en hitlåt till henne många år senare.

Okej, kanske inte en helt originell bakgrund för en rappare men vad var det då med Black M? Jag blev ju helt besatt. Kom hem och googlade “Madame Bavoshko” och hittade trots stavfelet videon ovan. Jag satte sedan på den när jag behövde en spark i baken. Det vill säga mest varje dag. Haha här får ni alla som inte trodde på mig, typ. Kände att den där låten var min trots att min egen bakgrund är väldigt långt ifrån en banlieue utanför Paris. Eller?

Det var det där med att kritisera dansandes. Glatt och busigt. Barnsligt. Att förlåta och bjuda upp till dans. Men att ändå på så vis ge igen… och förlöjliga.

Jag funderade på om jag skulle skriva något om honom. Men han är inte känd i Sverige. Och de andra låtarna jag hittade av honom gjorde inte samma sak med mig. Det är något med det  poppiga och pitchkorrigeringen som jag inte gillar i andra fall. Men den där låten räckte för att jag skulle fortsätta vara förälskad och sitta och googla fram intervjuer med Alpha Diallo – som han heter egentligen – på Youtube.

En svensk småbarnsmorsa hör nog inte till den publik han tänker sig…

Men så plötsligt pratade alla om Black M. Hela Frankrike. På högsta politiska nivå. Han hade varit inbjuden till minneskonserten för Slaget vid Verdun (viktigt franskt – blodigt- slag under Första världskriget). Och det blev skandal. Hur kunde de bjuda in Black M till något så franskt? Han som i en rapplåt för hundra år sedan kallat Frankrike för “pays de kouffars” (Typ:”ett land för otrogna” på förortska). Han hade vidare uttryckt sig homofobiskt i någon låt när han sjöng med sin första grupp Sexion d’Assaut.

Jag googlade. Och fann! En till låt jag tyckte om. Tänk att jag skulle falla för just den låten där han “förolämpade Frankrike”. Dessutom hade Black M sämst sångröst i gruppen. Det fick mig bara att känna ännu mer för honom. Nu förstod jag ju den där pitchkorrigeringen! (Han kommer in runt 3 min):

 

Låt mig tillägga att de som kritiserade honom i många fall själva är Frankrikes värsta homofober med makt över det franska folket. Black M har växt sedan dess. Ändrat sig. Han är artist inte politiker. En viktig skillnad.

Hur som helst. Han fick inte sjunga på den där minneskonserten. Han är fransk. Och hans farfar Alpha Mamoudou Diallo stred för Frankrike under första världskriget. Något extremhögern och högern försökte motbevisa. Men att det ens ska spela någon roll.

Det handlade ju, till syvende och sist, om att han var svart. Och i många år varit arg på det Frankrike fullt av Madame Pavoshkos som inte ser en framtid för honom i hans eget land. Så nu har han gjort en till låt. En låt som jag utan hela det här sammanhanget och min kärlekshistoria med Black M säkert inte skulle lägga märke till. Nu älskar jag den. Pitchkorrigering och allt. Men den är så vacker i sin enkelhet. Barnslighet. Busighet. Kaxighet. “Je suis chez moi” – “Jag är hemma”

Jag är fransk, de vill inte att Marianne ska vara min flickvän, kanske för att de tycker jag är för mörk, låt mig bjuda upp henne till dans, jag ska muntra upp henne…

“Marianne” är Frankrikes nationalsymbol.  Åh, kolla in alla som dansar. Nu vet jag. Jag ska i framtiden lita på min intuition. Inte skämmas. Black M är bland det bästa Frankrike har att komma med!