Varannan vecka – utan skilsmässa

Jag vill berätta om vår nya idé: vi tänkte köra en period varannan-vecka i höst. Inte riktigt vad det verkar.  Men ibland kan man som småbarnsförälder nästan (nästan!) avundas de där skilda paren som har barnen hundra procent ena veckan och inte alls den andra. Allt man skulle hinna med. Allt jobb man skulle få gjort den där veckan.

Ja för oss handlar det om jobb. Lyxen är att kunna jobba ostört utan att tänka på mat och tvätt, läxor och såriga knän.

Så vår tanke var att ta hundra procent av markservicen en vecka och typ vara ännu ett barn nästa. Gå in på sitt rum och skriva. Komma ut till middagen på bordet. Kanske lite soffgos med barnen men inget ansvar.

Hoppas att det ska funka

Vi delar ganska mycket på uppgifterna redan, han lagar mat, går ut med sopor och bakar kakor till skolans försäljning och sånt som jag läser artiklar om att kvinnor gör mest. Men att dela är ju inte att slippa ansvar. Tänk vad skönt att i princip slippa helt hela veckor i taget! Ibland får jag för mig att folk skiljer sig bara för de där veckorna de kan andas ut, även om det sällan är så enkelt.

Där det händer

Hollande2

Fattar inte att ingen redaktion var intresserad av denna min fantastiska närbild på den avgående presidenten François Hollande!? Själv tycker jag att den är rolig trots, eller tack vare det knappt halva ansiktet. Tagen alldeles efter att han lämnat ifrån sig makten till nya presidenten Emmanuel Macron. Jag fick ur honom ett par kommentarer. Ser han inte uppriktigt lättad ut? Man tyckte liksom om honom den där dagen. De flesta gjorde det, tror jag. Efter att han meddelade att han inte kandiderade till presidentposten var det som om alla förlät honom för allt i ett nafs. Kritikerna hade inte längre någon anledning att attackera honom. Och så lämnade han i alla fall inte landet i ett så dåligt skick att Marine Le Pen kom i närheten till en vinst i andra omgången. Men hans avsaknad av självkritik därinne bland de sina var ändå ganska magstark. Kom igen Frasse! (Ja, jag tycker jag kan kalla honom så nu när vi är kompisar, hehe)

Själv njuter jag av att vara med om sådana här historiska händelser, om än bara hastigt. Att få komma nära presidenten hans sista dag på posten. Höra hans avskedstal. Se den där allra sista gesten innan han klev av scenen.DSC01305 De flesta andra journalister var där Emmanuel Macron var. Att komma nära föredettingen är mycket enklare. För jag hade också kunnat vara i Élyséepalatset men inte hade jag kommit i närheten av något annat än det hela världen såg (mycket bättre) på tv.

En annan bild från valrörelsen som jag av personliga skäl tycker är kul, trots bristfällig kvalitet är denna på PS presidentkandidat Benoît HamonDSC00552

Den är suddig eftersom han gick emot mig OCH anledningen till att han försöker hålla sig för skratt är jag fick en gardinstång i huvudet i samma ögonblick. De stannar aldrig de där topp-politikerna, man får springa bredvid som en tok och ställa frågor. Jag hade dessutom dottern på magen! Detta var precis i samma veva som många av hans partikamrater svek honom och istället stöttade avhopparen Macron (som ju sedan blev president) Vad gällde dem hade han betydligt enklare att hålla sig för skratt…

Men nu är valrörelsen över. Det är visserligen parlamentsval som är nog så spännande men svensk media behöver ingen stor på-plats bevakning. Så jag och Frasse tar semester en stund

(Who am I kidding?)

Brev från förorten

Kära du,

Nu har vi bott i det här stora huset i flera veckor. Det är fortfarande inte vårt, vi hyr det av nuvarande ägare tills ägarbytet sker i mitten av maj någon gång. Men det där är mest formaliteter. Allt är klart med banklån och köpeslöfte, underskrifter och sådant som krävs när man köper hus i Frankrike.DSC01013

Det är något med en flytt som obönhörligen gör det smärtsamt. Det är en kris. Att en dag gå ut från den lägenhet som vi kallat hem och aldrig mer få komma tillbaka. Kanske bor där redan någon annan?

Men så det här huset. Med allt detta utrymme. Bara sovrummet/kontoret där jag sitter nu är 18 kvadratmeter stort. Ljus överallt. Fåglar som kvittrar. Barnen i skolan, redan glada med det.DSC01018

Ja, inte den där minsta förstås. Hon som fick för sig att hon ville vara stor redan som 9-månaders och började gå. Nu pinnar hon omkring snabbt här hemma. Vaggar fram som en liten E.T.  Och har fyllt 10 månader. Hon dras till sina storasyskon. Vill vara med när de leker, vilket blir allt mindre populärt. Stackarn 😉Laia adventure

Huset är som en liten, eller ganska stor, oas. Vi har stängda grindar (liksom alla i kvarteret) och med hjälp av växtlighet har vi begränsad insyn. En trädgård full med träd, blommor och örter. Lugn och ro.

Utanför har de allra flesta, precis som vi, efternamn som klingar utländskt. Kanske två tredjedelar har efternamn som klingar arabiskt eller västafrikanskt. Men det är inte en av Paris beryktade förorter med social utsatthet. Folk arbetar hårt och tar hand om sina familjer. Om kvällarna är det tyst. “På julfesterna dricker vissa varmt vin och andra varm choklad” sa vår granne Elisabeth. “Det är så vi löser kulturkrockarna här, inget mer med det” Härom dagen stod jag där bland mina grannar, föräldrarna till barnens skolkamrater  medan vi väntade på barnen. Flera mammor i slöja. Någon pappa i kaftan. Bruna och beiga. Och så insikten: “den enda som inte är fransk här är jag”

Sådant väcker förstår ingen uppmärksamhet i pressen. Jag är säkert medskyldig. Försök själv sälja in storyn: “Allt funkar fint i Parisförorten blablabla” till en nyhetsredaktion.

Frankrike står inför ett val. Det är så sorgligt att det ena alternativet är han- som-inte är-Marine Le Pen. Det är så sorgligt att ingen är chockad eller förvånad. Att en vettig väljare egentligen inte har något val. Och valet är inte heller vunnet. Alla är så bergsäkra. Bergsäkerhet är farligt.

Men vi har vår oas och jag kommer inte att ångra den här flytten vad som än händer.

Dags alldeles strax

Barnet sover. Det lilla alltså, de stora är i skolan.Snart har hon varit utanför min kropp lika länge som hon växte därinne. En härlig bebis är hon. Är inte alla bebisar det? Mjo, fast hon är ju min bebis och min bebis är nog så go det går att bli. Det är ändå tufft ibland att vara så låst till henne. Trots att vi är två. För vi har ju tre. Och fortfarande har vi inte fått igång något fungerande barnvakteri. (Jag menar – inte sedan vi fick första barnet för drygt sju år sedan). Hon är dessutom inne i en sån period att jag helst inte bör gå utanför rummet om jag inte vill att hon ska få ett sammanbrott. Men är jag där är hon glad. Så enkelt och så svårt är det.Laisi

Mitt liv är familjen och arbetet, arbetet och familjen. Det är ju slutspurt inför det franska presidentvalet och plötsligt är det många som vill ha mina tjänster, samtidigt. (Du hittar mig i Vi Läser, OBS i P1, Ottar, Alkohol&Narkotika framöver bland annat, utöver diverse dagspress på olika språk) Det är väldigt svårt att få det att gå ihop. Samtidigt är jobben näringen som gör att jag inte bryter ihop den här gången jag är bebismamma. Jag får en känsla av att tillhöra samhället och framförallt av att tillföra något. Det gör mig till en mer harmonisk mamma. Händer allt som oftast att jag ställer klockan mitt i natten för att skriva en artikel. Klart det märks på kvaliteten. Ibland säger de att jag gör det bra och då tänker jag: om jag bara hade tid att göra det bra så skulle de få se på grejer. Nu räcker det med att det duger. Och vad gäller valet önskar jag bara ett resultat som inte försvårar för oss och andra utlänningar att leva här. Vi som bestämt oss för att stanna länge.

Laia klossar

På tal om slutspurt: vi flyttar om 11 dagar! Till det där huset i förorten. Typiskt oss när vi fattar beslut. Åka iväg över jul och nyår och vandra i skogen. Komma på att vi behöver frisk luft och skog i våra liv. Tänka att kanske vi ska ta och flytta ändå, vi är ju fem i en lägenhet som var liten redan innan. Och sen trafiken på det. Framförallt trafiken gör att vi vill flytta. Den kväver oss!

Och så tre månader senare har vi köpt hus och flyttar in. Det är egentligen inte möjligt. Köpet går igenom först i mitten av maj, men det är klart med lån och köpeslöfte etc. De förra ägarna flyttar ut innan så vi hyr av dem från första april.Vi kommer till slut att ha exakt samma månadskostnad i det nya huset – med skillnaden att en del är amortering, dvs att lånet betalas av. Jag jobbar hemifrån så mycket och nu när våren är på intågande känns det fantastiskt att ha en trädgård, en terrass och en balkong (ja, alla tre!) Att slippa det där med att det blir ett helt projekt att gå ut. Men vill vi gå ut har vi en naturpark 100 meter bort och Saint-Germain-en-Laye-skogen där bakom. Det är den som skiljer våra nya lite enklare kvarter från snofsiga Saint-Germain-en-Laye.

Det här med skola är inga problem. De börjar redan på torsdag nästa vecka. Storasyrran ska ha gympakläder som vanligt på torsdagar (precis som här) och på måndagar har hon simning i badhuset. Det har hon haft på fredagar tidigare. Bra Frankrike som lär alla barn att simma! Och bra Frankrike som gör det lätt för alla barn att gå i skolan!

Och så vill jag bara berätta lite kort om François. Jag hade fått i uppdrag att fråga folk på stan vem de skulle rösta på och så. Så jag tänkte att jag kan ju fråga tiggaren i hörnan; François med det hemliga efternamnet. Han hade stenkoll på presidentkandidaterna och skulle naturligtvis rösta. Jag tänker alltid att människor är människor är människor. Vem trodde att han skulle ha stenkoll på de senaste inom politiken? Jo, jag. Har i andra fall litat på människor fördomarna säger inte går att lita på och det förhållningssättet har aldrig gjort mig besviken.

Enda gången min idealistiska syn fick sig en törn var den där gången när jag bjöd med en tiggare till en falafel-restaurang på Odengatan i Stockholm. Tänkte att i stället för pengar så kan han få mat och så kan vi äta tillsammans. Jag var nog ganska uppfylld av min egen “medmänsklighet”, det ska jag medge. Där satt vi sedan och åt tillsammans och han berättade för mig om hur han blev uteliggare.

Han hade haft ett vanligt liv, berättade han: Ett jobb, ett hem och en kvinna.

Men allt gick åt helvete efter att han strypte den där kvinnan. Livet blev aldrig riktigt som förr efter det. Han hamnade i fängelse och sedan fick han inga jobb. Fast han ångrade inte mordet, sa han, för hon hade tydligen sig själv att skylla. Hon behandlade honom “som en påse skit”. Ja, han blev fortfarande förbannad när han tänkte på henne: hon hade förstört hans liv! Det var – enligt honom – hennes fel att han var hemlös nu. Han skulle strypa henne igen om han kunde. Sa att han hade “erkänt mordet utan att skämmas, det var snutarna inte vana vid”.

Jag glufsade i mig den där falafeln illa kvickt (tror jag svalde en feferoni hel av bara farten) och tackade för mig! Kanske ville han bara sudda bort mig självgoda välgörarmin – kanske var hans berättelse sann. Hur som helst: människor är människor är människor. Vissa är skitstövlar.

Men François var kunnig och precis lika snäll som han ser ut. Det är något med det prestigelösa och oängsliga. Han tillhör ju annars de där osynliga, röst- och tröstlösa. Ja han sa det själv, att han inte hade mycket hopp för framtiden. Att han inte hade några vänner kvar. Att han inte pratade så mycket med någon över huvud taget. Men rösta det skulle han banne mig göra.

Det känns ändå bra, att François röst är värd lika mycket som alla andras.

IMG_0205

Själv känner jag faktiskt frustration över att inte få rösta i landet mina barn växer upp i. Bor vi kvar tills nästa val så kommer jag nog ansöka om medborgarskap. Ja, om inte Nationella fronten kommer till makten förstås för de vill förbjuda dubbelt medborgarskap —

En hälsning från förändringarnas tid

De två stora barnen gjorde sig i ordning för karnevalen i Dunkerque i norra Frankrike i helgen. Februarilovsresa och jobb för de vuxna.

Skriver tydligen bara i bloggen i samband med loven numera.

Sist vi reste började vi drömma. Nu är vi på vippen att göra verklighet av drömmarna.

Hur som helst så deltog vi  i en av de mindre karnevalerna som just den här dagen hölls i byn Mardyck utanför Dunkerque  – inte långt ifrån färjorna till UK.

Gillar dessa mobilbilder trots sudd ❤

img_20170218_172633img_20170218_173629-1img_20170218_180231

img_20170218_183317

img_20170218_183456

Jag har inte tid att skriva egentligen. Men idag skriver vi på för att köpa det här huset (nedan) med trädgård sans vis-à-vis på baksidan, en naturpark 100 meter bort och Paris innerstad 30 min från dörren (eller 45 minuter om man vill ha marginal) “Billigt” eftersom så många icke-franska bor i området. Inte socialt utsatt – men inte bara övre medelklass.

img-20170122-wa0000

Men drömmer gör jag fortfarande

Har hamnat här i det förvirrande rummet i livet jag aldrig räknade med. Nog hade jag tänkt på ålderdomen. Minns som tonåring att jag sa att jag skulle prova kokain och kanske till och med heroin när jag blev 95 år – inte förr. Och så inbillade jag mig att någon skulle säga “men det är farligt, du kan bli beroende” eller kanske “dö” och så skulle jag skratta och snorta eller ta mig en sil eller vad det nu var jag skulle göra. Det räddade mig nog när mina vänner i stället tyckte att det var en bättre ide att prova direkt, med en gång – för vem vet om man hinner bli 95 liksom?

Ett par av dem blev aldrig 20. Det är sant. Två vänner och några bekanta dog faktiskt till följd av drogerna där i den svenska, välmående småstaden. Andra provade både en och tre gånger och är nu fungerade vuxna. Ändå.  Ännu ett par andra klarade sig hyfsat men har efter en serie fängelsestraff blivit Sverigedemokrater (haha, förlåt men det är faktiskt sant. Om det ena har med det andra att göra låter vi vara osagt.) Själv lät jag bli helt och hållet och fungerar hyfsat bra utan att varken ha “knarkat” eller röstat SD.

Ser fram emot 95-årsfesten. Tills dess låter jag bli.

Men det där med att ha fått barnen, och blivit medelålders. Det var inget jag planerat för. Nu var ju tanken att alla de där drömmarna redan skulle vara uppfyllda. Nu skulle jag sitta här med jobbet, kärleken och ungarna, HEMMET och så skulle det bara fortsätta. Även om jag minns hur jag såg det där småbarnslivet som en grå, nästan outhärdlig ensamhet. Jag kände att jag skulle gå under om jag inte bytte miljö. Det ligger något kittlande i att höra mina egna barn prata franska med parisisk accent. Vår märkliga historia. Hur barnen föddes i tre olika länder. Och på något vis kan kopplas till ännu några länder till: Vi såg Vivia på ultraljud i Mexiko, där de meddelade oss att hon var en flicka, eller “cero pene” (noll penis) som han sa, den där Doctor Borboa, lagom oromantiskt och manschauvinistiskt. Leonard kom till i Kanada men vi var på femte avenyn i NYC när vi gjorde ultraljud  i vecka 15 – “It’s a gorgeous little boy!”

Och sedan föddes han i Sverige.

Och innan barnen bodde vi tillsammans på en båt och hade företag och vilda drömmar. Innan jag träffade I bodde jag i Sudan ett tag och jobbade på Dominikanska Republiken en sväng… så många upplevelser. Liv. Och jag är inte ens 40! Jag känner mig ung.

Mina planer  – drömmar – blir allt mindre vilda. Vi måste – och vill – hålla ihop och ge stabilitet och trygghet. Men vi var ute i skogen över nyårimg_20161231_143330

Uppe i Les Vosges, “Vogeserna” (Obehandlade mobilbilder)

img_20161230_155559img_20161230_160414img_20161231_131438img_20161231_131519img_20161231_132840-1img_20161231_142633-1

Och äntligen kände jag suget. Jag ville ha frisk luft och nära till vildmark. Jag behöver inte stadens puls! Inte varje dag.

Kanske klarar till och med jag av att bo 40 minuter utanför storstadspulsen (igen!) om både barnen och vi vuxna kan finna den där harmonin vi hade där ute när vi bara klev rätt ut i stora skogen och “gick vilse med flit”. Ingen vandringsled bara rätt ut. Med picknick på ryggen (hans) och bebis i sjalen (jag).

På tal om att bära bebis. Alla bara “men oj det är ju så tungt”. Ja. Och det blir bara tyngre. Men eftersom jag (vi men mest jag, jag ammar till och med i farten) bär hela tiden blir jag också starkare. Efter graviditeten är ju muskelkorsetten (mage och rygg) rejält försvagad men tack vare att jag bär så mycket har jag blivit stark som en oxe. Igen. Jag kan vandra i flera timmar, kånkades på  denna min 9-kilos bebbe och tycka att det är helt okej.

IMG_20161228_145927.jpg

Sedan tycker jag att det är jobbigt med barn och bebis på tusen andra sätt, men just bärandet gör det hela så mycket enklare. Smidigare. Friare. Nu kollar jag sådana där ryggsäckar för lite större barn så att vi kan ta oss ut i vildmarken även längre fram! Med vagn kommer man ju ingenstans ute i det vilda!

Tillbaka till drömmen. Tänk ett hus alltså! Med utrymme. Öppna dörren och låta ungarna kuta. Terrass. Någonstans att dra sig undan alla andra (även för barnens skull. Kunna dra sig undan och läsa en bok, vad som helst. Ett rum utan WC att vara för sig själv i…åh!) Ha en konstateljé där alla kan kladda, måla, såga och fixa – ja allt vi vill. En plats där vi kan andas. Har tappat hoppet på till och med Paris borgmästare, vi kvävs ju för bövelen här!

Tänk att ta en paus på sidobalkongen (medan de andra stökar på terrassen på framsidan)

img_20161228_150545-1

Ja, tänk att få ha ett hus med naturen runt knuten. Tror vi börjar bli mogna för det. Och kanske, dessutom, har vi möjligheten att göra verklighet av vår dröm.

Och där kanske vi kan förverkliga alla andra drömmar vi har! I alla fall några. För de är ju så många.

(Ehem. Vildmark och vildmark. Bara det finns ett pendeltåg som tar oss in till hetsen när lappsjukan kommer. Och en internationell tillvaro för barnen… )

 

 

Mitt i natten

Alla tre sover. Jag är ensam i natten. I är i Barcelona, andra natten av två, på jobb kombinerat med intensivt mamma- och pappaumgänge.  (Alltså hans föräldrar)laia5ma%cc%8anidar

Det är inte klokt att om en och en halv vecka fyller L fem år! Och den här lilla nyfödingen blir ett halvår bara dagarna efter. Hon sitter numera rakryggad som ett ljus, försöker krypa och säger en massa spännande stavelser. Det är inte heller klokt att det lackar mot jul. För bara ett ögonblick sedan var vi ju i Italien och firade jul. Då berättade vi för barnen att Laia fanns i magen. Och nu är hon här, sedan snart ett halvår, och vi frågar oss förstås hur hon kan någonsin kan ha varit någon annanstans? Eller inte ens varit?

Allt är ett sådant vemod den här gången. Jag har svårt att tro att vi skulle ge oss på fyra barn. Kanske om vi varit tio år yngre. Men det känns som att det var i sista stund redan med henne. Jag var 37 när hon kom och är nu 38. Han är 43. Det känns så tydligt att det är dags att bygga vidare runt dem vi är nu. Ta avstamp härifrån. Att vi är alla som vi ska vara – vi är här allihopa. Vi måste ju kunna ta hand om oss. Så nu får det vara bra. Jag saknar redan det lilla spädbarnet jag aldrig mer kommer att ha i min famn på det där sättet.

Å andra sidan är det en befrielse. Jag hade varit inställd på ett till barn.  Det var så mycket som skulle klaffa. Allt skulle gå bra. Att få tre friska barn är inget att räkna med.  Jag var så nervös. Hur skulle det gå om det kom ett fjärde med extra behov? Och i vår ålder kan vi inte vänta, vi hade fått köra på med en gång. Nä nu är det som att min kropp har slitit tillräckligt. Jag ammar fortfarande förstås (förstås pga har alltid ammat länge) och jag bävar redan inför den där sista kroppsliga separationen. Jag vet ju att när den kommer så vill jag det. Barnens frigörelse är något som känns bra. Det börjar kännas slitsamt, jobbigt … det är dags. Men samtidigt; åh så sorgligt för åh när jag får ha mina stora barn i famnen nu, en liten stund. Lilla O kallar jag “min första bebis” och lilla L “min största bebis” (för att .. ja O kom först och L var störst)  Jag förklarar att jag vet att de inte är bebisar längre. Men att jag för alltid de där bebisarna de var. Och min kropp minns dem också på något vis. Deras tyngd i magen. Deras tyngd i armarna. All den där fysiska närheten. Jag tror de gillar att höra det nu när Laia kommit och tagit över. Jag säger också, lite för att påminna mig själv, att jag vet att de också är små.

Föräldraskapet va? Det är så känsligt att prata om.  Och så slåss de. Ungarna alltså. Nu börjar svartsjukan att märkas. Än så länge är de bara goa med bebisen dock.

Häromdagen var lilla O med mig ut på jobb. Och hon har blivit så stor nu att hon förstår. Jag var i vallokaler när folk röstade i högerns primärval. Stod och haffade folk som röstade, bad om intervjuer och fotograferade. Lilla O stod bredvid. Hon var fascinerad av att se mig i min roll som journalist – vissa blev i vanlig ordning irriterade bara för att jag sa att jag var journalist. Andra blev smickrade och ville gärna medverka. Någon ville argt säga sin mening. Sedan berättade hon att i skolan på “civismlektionen” (ja, såna har de här i Frankrike) så hade de lärt sig allt om omröstningar.

Det där med att ha stora barn gillar jag också. Stora och nyfikna. Vilken grej!