Drömmer drömmar

KL6A6735

Ca: 10 minuters promenad hemifrån mig ligger den här lilla dammen med de flytande stugorna. De är utrustade med solel och har dricksvatten. Ligger ca: 10 minuters promenad från pendeltåget som tar dig till centrala Paris på 17 minuter. Vissa bor i stugorna (finns kanske 40?) men de flesta har sin som fiskestuga eller ateljé. Det sistnämnda vore något. En del är skruttiga och andra toppenfina:KL6A6733

Detta är förövrigt angränsande till den 113 hektar stora naturparken vid floden Seine som börjar några hundra meter hemifrån oss.  Dessa bilder från en grå vardag i veckan. Men just denna dröm är inte en jag tror att jag kommer att göra verklighet av. Däremot finns det en båtbrygga i närheten och där skulle jag vilja ha en båt att puttra eller segla in till Paris med…KL6A6736

Drömmar…

 

Advertisements

Sommaren dör men vi lever

Allt förändras, allt är sig likt. Vinden viskar i luften och det tisslas och tasslas i trädkronorna: det sägs att sommaren snart kommer att dödförklaras. Älgar och rävar börjar kliva ut på vägen framför bilen i skymningen. Så vi kör långsamt.

Men snart sticker vi. Förnekar det stundande dödsfallet en stund till. För utanför Paris är vindarna fortfarande ljumma. Snart nog kommer hösten även dit.  Och jag är alldeles ärlig när jag jublar över hösten då allt sätter fart igen. Nyårsafton borde firas den 31 augusti, med pompa och ståt.

Det bästa med den här sommaren var att jag tog med barnen till min mormor i Luleå. Mormorsmor (kalla henne inte gammelmormor) har nu träffat alla mina barn – och de har träffat henne. Vivia var mest förundrad av att mormor kallade mormorsmor för mamma. Hon hade förstått släktbanden tidigare men insåg det inte riktigt på djupet förrän hon hörde det där ordet: mamma. Lillebror var nästan chockad över att hitta en massa bilder på sig själv hemma hos den där damen i norra Sverige som tydligen älskade honom. De fick också träffa mormostrarna och morbrorn. Nästan förebrående för att jag hade undanhållit dem all denna kärlek fram tills då.  “När jag blir stor ska jag bo i Stockholm eller Luleå”, sa Vivia. Plötsligt hade hennes familj växt och blivit ännu större. Ibland ska hon flytta till Barcelona. Aldrig pratar hon om att bo i Paris…hemma är där flest personer älskar henne.

Det sämsta den här sommaren var kanske att jag körde ihjäl en grävling. Den dök plötsligt upp framför bilen som jag körde i 80 kilometer i timmen. Bakom mig hade jag en bil som inte höll avståndet och det var mötande trafik. Dessutom försökte den korsa vägen, snabbt, men krossades i stället av vår framfart. Förutom ljudet – budubum – och känslan av att köra i ett gupp så gjorde det varken oss eller bilen någon skada. Men det skar i hjärtat. Hann se dess stressade uppsyn och pilande ben. Levande blev död på ett ögonblick. Usch.

Och det får mig att tänka på de där vettlösa mördarna som kör över människor med flit, som nu senast i mitt hjärtas Barcelona.  Tänker på när jag var i Ripoll – där terroristerna bodde – på kärleksweekend med min dåvarande kille 2004 eller om det var 2005. Minns att vi satt och tittade på ett gäng fotbollsspelande ungar. Inser att det, åldersmässigt, mycket väl kan ha varit en eller flera av terroristerna vi beskådade. Eller i alla fall deras kompisar. Ripoll är inte stort och det var ju så nyss de var barn. Ett par av de misstänkta är / var det fortfarande; barn och terrorister på samma gång.

Tänker på Las Ramblas. På livet där. Turistfloderna, de levande statyerna, barnen som fascineras av dem, ölen som kostar flera hundra procent mer på en Rambla-terrass än på en sidogata, ficktjuvarna, människorna som är på väg till sina jobb, till sina skolor, till sina kvällskurser… de prostituerade vid Las Ramblas slut som blir fler i skymningen. Misären och exploateringen sida vid sida med livsglädjen och fliten. Och så en ung man som kommer och bara skär ett djupt sår i allt det där livet.  Det är obegripligt att han och så många andra kan drivas så långt. Och nyss var de fotbollsspelande snorungar. Lika oskyldiga och sköra som alla andra barn.

Blir inte klok på det här livet.

Men hösten ser jag fram emot.

Varannan vecka – utan skilsmässa

Jag vill berätta om vår nya idé: vi tänkte köra en period varannan-vecka i höst. Inte riktigt vad det verkar.  Men ibland kan man som småbarnsförälder nästan (nästan!) avundas de där skilda paren som har barnen hundra procent ena veckan och inte alls den andra. Allt man skulle hinna med. Allt jobb man skulle få gjort den där veckan.

Ja för oss handlar det om jobb. Lyxen är att kunna jobba ostört utan att tänka på mat och tvätt, läxor och såriga knän.

Så vår tanke var att ta hundra procent av markservicen en vecka och typ vara ännu ett barn nästa. Gå in på sitt rum och skriva. Komma ut till middagen på bordet. Kanske lite soffgos med barnen men inget ansvar.

Hoppas att det ska funka

Vi delar ganska mycket på uppgifterna redan, han lagar mat, går ut med sopor och bakar kakor till skolans försäljning och sånt som jag läser artiklar om att kvinnor gör mest. Men att dela är ju inte att slippa ansvar. Tänk vad skönt att i princip slippa helt hela veckor i taget! Ibland får jag för mig att folk skiljer sig bara för de där veckorna de kan andas ut, även om det sällan är så enkelt.

Där det händer

Hollande2

Fattar inte att ingen redaktion var intresserad av denna min fantastiska närbild på den avgående presidenten François Hollande!? Själv tycker jag att den är rolig trots, eller tack vare det knappt halva ansiktet. Tagen alldeles efter att han lämnat ifrån sig makten till nya presidenten Emmanuel Macron. Jag fick ur honom ett par kommentarer. Ser han inte uppriktigt lättad ut? Man tyckte liksom om honom den där dagen. De flesta gjorde det, tror jag. Efter att han meddelade att han inte kandiderade till presidentposten var det som om alla förlät honom för allt i ett nafs. Kritikerna hade inte längre någon anledning att attackera honom. Och så lämnade han i alla fall inte landet i ett så dåligt skick att Marine Le Pen kom i närheten till en vinst i andra omgången. Men hans avsaknad av självkritik därinne bland de sina var ändå ganska magstark. Kom igen Frasse! (Ja, jag tycker jag kan kalla honom så nu när vi är kompisar, hehe)

Själv njuter jag av att vara med om sådana här historiska händelser, om än bara hastigt. Att få komma nära presidenten hans sista dag på posten. Höra hans avskedstal. Se den där allra sista gesten innan han klev av scenen.DSC01305 De flesta andra journalister var där Emmanuel Macron var. Att komma nära föredettingen är mycket enklare. För jag hade också kunnat vara i Élyséepalatset men inte hade jag kommit i närheten av något annat än det hela världen såg (mycket bättre) på tv.

En annan bild från valrörelsen som jag av personliga skäl tycker är kul, trots bristfällig kvalitet är denna på PS presidentkandidat Benoît HamonDSC00552

Den är suddig eftersom han gick emot mig OCH anledningen till att han försöker hålla sig för skratt är jag fick en gardinstång i huvudet i samma ögonblick. De stannar aldrig de där topp-politikerna, man får springa bredvid som en tok och ställa frågor. Jag hade dessutom dottern på magen! Detta var precis i samma veva som många av hans partikamrater svek honom och istället stöttade avhopparen Macron (som ju sedan blev president) Vad gällde dem hade han betydligt enklare att hålla sig för skratt…

Men nu är valrörelsen över. Det är visserligen parlamentsval som är nog så spännande men svensk media behöver ingen stor på-plats bevakning. Så jag och Frasse tar semester en stund

(Who am I kidding?)

Brev från förorten

Kära du,

Nu har vi bott i det här stora huset i flera veckor. Det är fortfarande inte vårt, vi hyr det av nuvarande ägare tills ägarbytet sker i mitten av maj någon gång. Men det där är mest formaliteter. Allt är klart med banklån och köpeslöfte, underskrifter och sådant som krävs när man köper hus i Frankrike.DSC01013

Det är något med en flytt som obönhörligen gör det smärtsamt. Det är en kris. Att en dag gå ut från den lägenhet som vi kallat hem och aldrig mer få komma tillbaka. Kanske bor där redan någon annan?

Men så det här huset. Med allt detta utrymme. Bara sovrummet/kontoret där jag sitter nu är 18 kvadratmeter stort. Ljus överallt. Fåglar som kvittrar. Barnen i skolan, redan glada med det.DSC01018

Ja, inte den där minsta förstås. Hon som fick för sig att hon ville vara stor redan som 9-månaders och började gå. Nu pinnar hon omkring snabbt här hemma. Vaggar fram som en liten E.T.  Och har fyllt 10 månader. Hon dras till sina storasyskon. Vill vara med när de leker, vilket blir allt mindre populärt. Stackarn 😉Laia adventure

Huset är som en liten, eller ganska stor, oas. Vi har stängda grindar (liksom alla i kvarteret) och med hjälp av växtlighet har vi begränsad insyn. En trädgård full med träd, blommor och örter. Lugn och ro.

Utanför har de allra flesta, precis som vi, efternamn som klingar utländskt. Kanske två tredjedelar har efternamn som klingar arabiskt eller västafrikanskt. Men det är inte en av Paris beryktade förorter med social utsatthet. Folk arbetar hårt och tar hand om sina familjer. Om kvällarna är det tyst. “På julfesterna dricker vissa varmt vin och andra varm choklad” sa vår granne Elisabeth. “Det är så vi löser kulturkrockarna här, inget mer med det” Härom dagen stod jag där bland mina grannar, föräldrarna till barnens skolkamrater  medan vi väntade på barnen. Flera mammor i slöja. Någon pappa i kaftan. Bruna och beiga. Och så insikten: “den enda som inte är fransk här är jag”

Sådant väcker förstår ingen uppmärksamhet i pressen. Jag är säkert medskyldig. Försök själv sälja in storyn: “Allt funkar fint i Parisförorten blablabla” till en nyhetsredaktion.

Frankrike står inför ett val. Det är så sorgligt att det ena alternativet är han- som-inte är-Marine Le Pen. Det är så sorgligt att ingen är chockad eller förvånad. Att en vettig väljare egentligen inte har något val. Och valet är inte heller vunnet. Alla är så bergsäkra. Bergsäkerhet är farligt.

Men vi har vår oas och jag kommer inte att ångra den här flytten vad som än händer.

Dags alldeles strax

Barnet sover. Det lilla alltså, de stora är i skolan.Snart har hon varit utanför min kropp lika länge som hon växte därinne. En härlig bebis är hon. Är inte alla bebisar det? Mjo, fast hon är ju min bebis och min bebis är nog så go det går att bli. Det är ändå tufft ibland att vara så låst till henne. Trots att vi är två. För vi har ju tre. Och fortfarande har vi inte fått igång något fungerande barnvakteri. (Jag menar – inte sedan vi fick första barnet för drygt sju år sedan). Hon är dessutom inne i en sån period att jag helst inte bör gå utanför rummet om jag inte vill att hon ska få ett sammanbrott. Men är jag där är hon glad. Så enkelt och så svårt är det.Laisi

Mitt liv är familjen och arbetet, arbetet och familjen. Det är ju slutspurt inför det franska presidentvalet och plötsligt är det många som vill ha mina tjänster, samtidigt. (Du hittar mig i Vi Läser, OBS i P1, Ottar, Alkohol&Narkotika framöver bland annat, utöver diverse dagspress på olika språk) Det är väldigt svårt att få det att gå ihop. Samtidigt är jobben näringen som gör att jag inte bryter ihop den här gången jag är bebismamma. Jag får en känsla av att tillhöra samhället och framförallt av att tillföra något. Det gör mig till en mer harmonisk mamma. Händer allt som oftast att jag ställer klockan mitt i natten för att skriva en artikel. Klart det märks på kvaliteten. Ibland säger de att jag gör det bra och då tänker jag: om jag bara hade tid att göra det bra så skulle de få se på grejer. Nu räcker det med att det duger. Och vad gäller valet önskar jag bara ett resultat som inte försvårar för oss och andra utlänningar att leva här. Vi som bestämt oss för att stanna länge.

Laia klossar

På tal om slutspurt: vi flyttar om 11 dagar! Till det där huset i förorten. Typiskt oss när vi fattar beslut. Åka iväg över jul och nyår och vandra i skogen. Komma på att vi behöver frisk luft och skog i våra liv. Tänka att kanske vi ska ta och flytta ändå, vi är ju fem i en lägenhet som var liten redan innan. Och sen trafiken på det. Framförallt trafiken gör att vi vill flytta. Den kväver oss!

Och så tre månader senare har vi köpt hus och flyttar in. Det är egentligen inte möjligt. Köpet går igenom först i mitten av maj, men det är klart med lån och köpeslöfte etc. De förra ägarna flyttar ut innan så vi hyr av dem från första april.Vi kommer till slut att ha exakt samma månadskostnad i det nya huset – med skillnaden att en del är amortering, dvs att lånet betalas av. Jag jobbar hemifrån så mycket och nu när våren är på intågande känns det fantastiskt att ha en trädgård, en terrass och en balkong (ja, alla tre!) Att slippa det där med att det blir ett helt projekt att gå ut. Men vill vi gå ut har vi en naturpark 100 meter bort och Saint-Germain-en-Laye-skogen där bakom. Det är den som skiljer våra nya lite enklare kvarter från snofsiga Saint-Germain-en-Laye.

Det här med skola är inga problem. De börjar redan på torsdag nästa vecka. Storasyrran ska ha gympakläder som vanligt på torsdagar (precis som här) och på måndagar har hon simning i badhuset. Det har hon haft på fredagar tidigare. Bra Frankrike som lär alla barn att simma! Och bra Frankrike som gör det lätt för alla barn att gå i skolan!

Och så vill jag bara berätta lite kort om François. Jag hade fått i uppdrag att fråga folk på stan vem de skulle rösta på och så. Så jag tänkte att jag kan ju fråga tiggaren i hörnan; François med det hemliga efternamnet. Han hade stenkoll på presidentkandidaterna och skulle naturligtvis rösta. Jag tänker alltid att människor är människor är människor. Vem trodde att han skulle ha stenkoll på de senaste inom politiken? Jo, jag. Har i andra fall litat på människor fördomarna säger inte går att lita på och det förhållningssättet har aldrig gjort mig besviken.

Enda gången min idealistiska syn fick sig en törn var den där gången när jag bjöd med en tiggare till en falafel-restaurang på Odengatan i Stockholm. Tänkte att i stället för pengar så kan han få mat och så kan vi äta tillsammans. Jag var nog ganska uppfylld av min egen “medmänsklighet”, det ska jag medge. Där satt vi sedan och åt tillsammans och han berättade för mig om hur han blev uteliggare.

Han hade haft ett vanligt liv, berättade han: Ett jobb, ett hem och en kvinna.

Men allt gick åt helvete efter att han strypte den där kvinnan. Livet blev aldrig riktigt som förr efter det. Han hamnade i fängelse och sedan fick han inga jobb. Fast han ångrade inte mordet, sa han, för hon hade tydligen sig själv att skylla. Hon behandlade honom “som en påse skit”. Ja, han blev fortfarande förbannad när han tänkte på henne: hon hade förstört hans liv! Det var – enligt honom – hennes fel att han var hemlös nu. Han skulle strypa henne igen om han kunde. Sa att han hade “erkänt mordet utan att skämmas, det var snutarna inte vana vid”.

Jag glufsade i mig den där falafeln illa kvickt (tror jag svalde en feferoni hel av bara farten) och tackade för mig! Kanske ville han bara sudda bort mig självgoda välgörarmin – kanske var hans berättelse sann. Hur som helst: människor är människor är människor. Vissa är skitstövlar.

Men François var kunnig och precis lika snäll som han ser ut. Det är något med det prestigelösa och oängsliga. Han tillhör ju annars de där osynliga, röst- och tröstlösa. Ja han sa det själv, att han inte hade mycket hopp för framtiden. Att han inte hade några vänner kvar. Att han inte pratade så mycket med någon över huvud taget. Men rösta det skulle han banne mig göra.

Det känns ändå bra, att François röst är värd lika mycket som alla andras.

IMG_0205

Själv känner jag faktiskt frustration över att inte få rösta i landet mina barn växer upp i. Bor vi kvar tills nästa val så kommer jag nog ansöka om medborgarskap. Ja, om inte Nationella fronten kommer till makten förstås för de vill förbjuda dubbelt medborgarskap —

En hälsning från förändringarnas tid

De två stora barnen gjorde sig i ordning för karnevalen i Dunkerque i norra Frankrike i helgen. Februarilovsresa och jobb för de vuxna.

Skriver tydligen bara i bloggen i samband med loven numera.

Sist vi reste började vi drömma. Nu är vi på vippen att göra verklighet av drömmarna.

Hur som helst så deltog vi  i en av de mindre karnevalerna som just den här dagen hölls i byn Mardyck utanför Dunkerque  – inte långt ifrån färjorna till UK.

Gillar dessa mobilbilder trots sudd ❤

img_20170218_172633img_20170218_173629-1img_20170218_180231

img_20170218_183317

img_20170218_183456

Jag har inte tid att skriva egentligen. Men idag skriver vi på för att köpa det här huset (nedan) med trädgård sans vis-à-vis på baksidan, en naturpark 100 meter bort och Paris innerstad 30 min från dörren (eller 45 minuter om man vill ha marginal) “Billigt” eftersom så många icke-franska bor i området. Inte socialt utsatt – men inte bara övre medelklass.

img-20170122-wa0000