Älskade Black M

Första gången jag kom i kontakt med artisten Black M satt jag i en bil på väg från La Jonquera – den gudsförgätna lilla spanska stad precis till gränsen till Frankrike som i princip förvandlats till en bordell. Några av Europas största lagliga bordeller finns där. Jag lyssnade på prettokanalen France Culture, där fransoser med lågmälda röster sitter och analyserar kultur. För att tänka på annat. Undrar om jag inte bytte kanal för att råka på Black M och hans superhit “Madame Pavoshko”

Där satt jag i alla fall och hoppade i förarsätet. Det fanns en blandning av dansglädje och revanschlusta i den där kommersiella dängan som väckte något i mig. Lyssna själv. Inget de analyserar på France Culture det förstår jag ju (eller det gör de kanske nu?)

 

Ai, Madame Pavoshko, nej, Madame Pavoshko, jag sitter inte i fängelse, Madame Pavoshko, jag gör hits, Madame Pavoshko…

En strulig tonårskille från förorten som fick stämpeln “utan framtid” av en Madame Pavoshko dedikerar en hitlåt till henne många år senare.

Okej, kanske inte en helt originell bakgrund för en rappare men vad var det då med Black M? Jag blev ju helt besatt. Kom hem och googlade “Madame Bavoshko” och hittade trots stavfelet videon ovan. Jag satte sedan på den när jag behövde en spark i baken. Det vill säga mest varje dag. Haha här får ni alla som inte trodde på mig, typ. Kände att den där låten var min trots att min egen bakgrund är väldigt långt ifrån en banlieue utanför Paris. Eller?

Det var det där med att kritisera dansandes. Glatt och busigt. Barnsligt. Att förlåta och bjuda upp till dans. Men att ändå på så vis ge igen… och förlöjliga.

Jag funderade på om jag skulle skriva något om honom. Men han är inte känd i Sverige. Och de andra låtarna jag hittade av honom gjorde inte samma sak med mig. Det är något med det  poppiga och pitchkorrigeringen som jag inte gillar i andra fall. Men den där låten räckte för att jag skulle fortsätta vara förälskad och sitta och googla fram intervjuer med Alpha Diallo – som han heter egentligen – på Youtube.

En svensk småbarnsmorsa hör nog inte till den publik han tänker sig…

Men så plötsligt pratade alla om Black M. Hela Frankrike. På högsta politiska nivå. Han hade varit inbjuden till minneskonserten för Slaget vid Verdun (viktigt franskt – blodigt- slag under Första världskriget). Och det blev skandal. Hur kunde de bjuda in Black M till något så franskt? Han som i en rapplåt för hundra år sedan kallat Frankrike för “pays de kouffars” (Typ:”ett land för otrogna” på förortska). Han hade vidare uttryckt sig homofobiskt i någon låt när han sjöng med sin första grupp Section d’Assaut.

Jag googlade. Och fann! En till låt jag tyckte om. Tänk att jag skulle falla för just den låten där han “förolämpade Frankrike”. Dessutom hade Black M sämst sångröst i gruppen. Det fick mig bara att känna ännu mer för honom. Nu förstod jag ju den där pitchkorrigeringen! (Han kommer in runt 3 min):

 

Låt mig tillägga att de som kritiserade honom i många fall själva är Frankrikes värsta homofober med makt över det franska folket. Black M har växt sedan dess. Ändrat sig. Han är artist inte politiker. En viktig skillnad.

Hur som helst. Han fick inte sjunga på den där minneskonserten. Han är fransk. Och hans farfar Alpha Mamoudou Diallo stred för Frankrike under första världskriget. Något extremhögern och högern försökte motbevisa. Men att det ens ska spela någon roll.

Det handlade ju, till syvende och sist, om att han var svart. Och i många år varit arg på det Frankrike fullt av Madame Pavoshkos som inte ser en framtid för honom i hans eget land. Så nu har han gjort en till låt. En låt som jag utan hela det här sammanhanget och min kärlekshistoria med Black M säkert inte skulle lägga märke till. Nu älskar jag den. Pitchkorrigering och allt. Men den är så vacker i sin enkelhet. Barnslighet. Busighet. Kaxighet. “Je suis chez moi” – “Jag är hemma”

Jag är fransk, de vill inte att Marianne ska vara min flickvän, kanske för att de tycker jag är för mörk, låt mig bjuda upp henne till dans, jag ska muntra upp henne…

“Marianne” är Frankrikes nationalsymbol.  Åh, kolla in alla som dansar. Nu vet jag. Jag ska i framtiden lita på min intuition. Inte skämmas. Black M är bland det bästa Frankrike har att komma med!

Kulturellt våld på axlarna

Tappa inte axlarna. Det säger jag till mig själv när mörkret kommer. Vad du än gör, tappa inte axlarna. Numera har jag en sjal som jag slagit in dem i. Ergonomiskt knuten i midjan, korsad över ryggen, slagen över axlarna: en sjal med en dotter i. För var dag gör hennes tyngd min rygg starkare. Bara jag inte tappar axlarna och ger upp.

Värmeböljan har slagit om till svala dagar med regn och mörker.

/EDIT: “svala dagar” ur mitt perspektiv är trots allt mer än 20 grader. Insåg plötsligt att det är sk sommarvärme beroende på var en bor. Även här blir det snart mycket kallare. Men svalt är det.

Jag tycker mycket om Frankrike. Men ibland slår det mig alltsammans: Den franska elitismen, nationalismen, patriotismen och den oförblommerade rasismen. Det faktum att kolonialismen på intet vis bearbetats. Att dess brott mest sopas under mattan. På grund av högmod i kombination med en allt svagare ställning bland världens stormakter. Det gör det svårt att sträcka på ryggen, här mitt i allt.

Jag mötte en författare med stort F härom dagen för en intervju. Mötet skakade om mig.  Det är alltså en författare som har ett författarskap att tala om och som tillhör de röster som jag inte skulle bli förvånad om de – förr eller senare – fick Nobelpriset i litteratur. Jag inbillar mig att det hålls ett öga på honom där på Svenska Akademien. Att exempelvis Sara Danius en dag demonstrativt släppte några av hans böcker i till exempel Torgny Lindgrens knä och sa”du bara måste kolla in det här”.

Författaren kommer från en gammal fransk koloni och skriver på franska. Och vilken franska sedan! Vilken stilist! Jag har läst och liksom förändrats inombords.

Men så kommer de där gliringarna. Hans språk är tydligen inte “tillräckligt rikt” och det “märks att han inte är en intello” En intellektuell alltså.

Han modersmål är ju ett annat. Och det målet anses vara något fattigt. Kanske till och med primitivt.

I grunden handlar ju det där om att franskan och engelskan skulle vara världen rikaste språk om våld. Om de stora kolonialmakterna som talat om det för världen. “Mitt språk är rikast” (för det är det enda jag kan) “Titta vad många ord vi har” säger de och skriver ordlistor som är mycket längre än andras.

Åh, alla dessa ord som svävar fritt i luften. Som ingen fångar i en bok bara för att de anses mindre värda.

“Men titta på all stor litteratur som har skapats på våra språk” fortsätter de. Det stämmer ju. När till och med författare som han jag mötte skriver på franska. Om de bara förstod att det han gör är att berika franskan.

Kulturell dominans är kulturell ignorans. Som “koloniserar våra tankar” – sa författaren i fråga.

Axlarna tappar jag för att det är så cementerat. Det är så extremt svårt att få en syl i vädret för den som inte skriver under på det där. Det ger mig en klump i magen. Det franska språket kommer aldrig att bli mitt.  Om inte…

 

Var dag vardag

(Alla bilder i inlägget är mobilbilder)

(Ännu ett inlägg av typen “inre monolog” eller kanske snarare “lite hipp som happ”)

Jag har ett tredje barn som ligger och sover. Å, du anar inte – eller det kanske du gör för du kände mig i mitt tidigare liv – hur förvånansvärt det är att jag är mor till tre barn. Den här bilden är från någon vecka sedan men det ser ungefär likadant ut idag. (Alla dessa rosa dresser som vi fått från diverse tanter!)20160830_150034

Det är vardag och jag ska jobba sen. Jag har hamnat lite mellan stolarna så det där med “mammaledighet” är inget jag kan slå mig till ro i. Det stressar inte mig ännu för jag har ju ändå inget kontorsjobb. Och inte hennes pappa heller. Så vi jobbar mycket hemifrån, båda två, och turas om att lämna hemmet. Eller gör det tillsammans. Härom dagen ammade jag den där knubbiga keruben, pussade henne och hennes far adjö, satte mig på tuben en kvart, gjorde ett på-plats-rep…img_20160905_121901031 …och åkte hem igen. Behövde inte ens pumpa, det gick på någon timme och jag är osäker på om bebisen ens märkte att jag var borta. Sedan var det ju skrivandet också. Men hon sover fortfarande så mycket att det hittar jag alltid tid till.

Minns hemmavarandet med lillestorebror när han var bebis. Det var många faktorer då – min älskade pappa var döende till exempel – men jag blev hur som helst deprimerad till slut. Det handlade, förutom sorgen, rätt mycket om att mitt liv var som en mall till diskbänksrealism.

Jag älskar att vara mamma nästan jämt. Men ibland behöver även jag en liten, liten paus.

Att som nu få komma ut på egen hand då och då. Att få vara något som inte har med barn att göra. Att få vara en del av den stora världen en liten stund. Det är en energikick. Bebis är ju dessutom med sin pappa – eller ofta tom snusandes på mitt bröst, så jag “offrar” inte henne på mitt egos altare.

På sätt och vis delar jag och I på föräldraledigheten tack vare flexibla arbeten även om jag än så länge tar merparten av bebistiden (han å andra sidan mer med storasyskonen). Hade det inte varit för känslan av att vara ett team hade jag aldrig vågat skaffa tre barn, medvetet, på det här viset.

Träffade en högt uppsatt chef inom svensk public service i våras. Först var jag lite impad men det gick snabbt över. Han var nyskild och sa att “tre barn var ett för mycket”. Att det var det som ledde till skilsmässan. Han visste alltså att jag hade trean i magen.  Förutom att det väl var en jävla kommentar att haspla ur sig till en gravid kollega så känns det som att vi kan fixa tre bättre än han kunde…

(Tänker mig att hon lämnade honom pga dylika kommentarer och inte pga den tredje bebisen, hehe)

I morgon ska jag intervjua en genial serietecknare. Tar då med mig lillan! I mitt jobb funkar ju det! Att göra det som sk “lattemammor” sysslar med. Ta en fika och prata. Bara det att jag bandar samtalet. Senare i veckan ska jag träffa en av Frankrikes mest omtalade författare. Utan bebis den gången, men på cafét alldeles här i hörnan… Det gör mig glad att kunna göra detta. Vilken ynnest (åh det där missbrukade ordet!) att få slå sig ned och prata med intressanta människor. Att ändå kunna sova middag med bebisen. Och att det funkar! Halleluja!

Detta betyder inte att allt är en dans på rosor. Om du är uppmärksam kan du läsa in även det i den här texten. Jag vet att vi behöver mer öppenhet i samhället, öppna upp om vilken kamp det är att ha barn…att leva.

Samtidigt är ju det där “varför var det ingen som sa hur jobbigt det är?” inte sant. ALLA berättar ju om det. Hela tiden. Hela mitt liv har jag fått höra att den största smärtan en människa kan utstå är att föda barn. Och sedan kommer de svåra åren. Småbarnsåren.

Och sedan blir de tonåringar.

Kanske är det det faktum att mitt liv var ännu mer stressigt (För mig! Jag var extremt stressad och gick in i väggen) innan barnen som gör att jag ser det annorlunda? Livet är ju alltid en kamp. Men nu har jag faktiskt tre mjuka, friska barn, en man jag älskar och ett jobb jag trivs med.

Det är ju faktiskt en hel del jag har att glädja mig åt. Jag försöker ta fasta på det, de där dagarna då allt känns omöjligt.

Sommaren i Sverige var också stressig t ex men så ibland (ganska ofta, typ varje dag) detta:20160819_175015

….och det är ju då jag griper efter mobilen för att föreviga…img_20160804_191035271-1

Efter Sverige och innan Paris var vi en dryg vecka i Cerdanya – Pyrenéerna. Hela familjen på hans sida. Det är kusinerna som är den största behållningen vid dessa intensiva besök. Titta på dem bara. Här har de vattenballongskrig. Kusiner som annars bor i Andalusien, Barcelona och Paris…

img_20160829_134053581Och till sist gjorde vi något som borde göras oftare. Vi tog nattåget från Latour de Carol – också Pyrenéerna men precis på andra sidan gränsen – till Paris. 20160829_202031

20160829_203110

Vi stora hade varsin säng och mini hade en liten extra. En egen kupé bara för oss. Barnen var alldeles till sig av upphetsning i början men sov sedan gott hela natten. Mini vaknade för att ammas ett par gånger men inte mer än vanligt. Vi vaknade mitt i Paris vid sjutiden och var hemma en halvtimme senare. Det gör vi om i oktober efter farfars 80-årspartaj!

Vad är det med världen när det knappt går att ta nattåg någonstans längre? Jag skulle så gärna ta tåget hela vägen till Stockholm om jag fick. Nu är det hundra byten och svindyrt. Skandalöst att det ska vara så mycket billigare att flyga.

Nåväl. Nu är det vardag igen. Älskade vardag. Rutiner gör oss gott.

img-20160902-wa0000

Och det är inte bara i USA en ovanligt smutsig valkampanj är i full gång…

img_20160910_200502076_hdr

Men vårt liv är faktiskt riktigt bra just nu omvärlden till trots.

20160903_194726

Och aldrig någonsin är det tråkigt…

 

 

Tidig morgon sen natt

Somnade faktiskt men vaknade. Så det känns lite som att det är morgon. Gick in på facebook och blev varse om att en kompis förlorat sin pappa. Vi var båda vakna mitt i natten / den tidiga morgonen. Skrev genast en hälsning och sedan ett svar på hans svar. Där sitter han mitt i natten, tyngd, i behov av vetskapen om att vi bryr oss om honom. Det är det enda som gör det uthärdligt. Nej, det är outhärdligt ändå men…möjligt att gå igenom. Men jag minns de varma orden jag fick då och hur mycket det faktiskt betydde. Jag minns tydligt vartenda ett. Jag minns hans. De ger tröst, orden. Som inget annat. Och den egna erfarenheten gör att det känns akut att ge honom mina.

Kommer tillbaka till den egna erfarenheten och döden.

Efter sommaren är vi tillbaka i Paris. Laia är en rund bebis på drygt två månader. Hon börjar sakta men säkert ta plats i vår familjebild. Men jag tror det dröjer kanske till nästa sommar innan alla verkligen vant sig.  Och jag tänker mycket på lillebror, storebror…mellanbror. Det är inte lätt för honom, ändå är han så duktig.

För nu, nu har skolan börjat. Storasyster har börjat riktiga skolan och vi är alla så rörda över det. CP – Classe Préparatoire – första året i l’école élémentaire. Hon har ryggsäck och skolböcker och går själv till sitt klassrum från ingången. Stora saker. Lillebror går visserligen i Grande Section men fortfarande i förskolan.  Allt är så mellan för honom. Storasyrran får en massa uppmärksamhet för att hon börjat riktiga skolan och lillasyster för att hon är en minimänniska med runda kinder som bara behöver uttrycka i-princip-vad-som-helst för att smälta vilken isbit till människa som helst. Jag tänker på lillebror nu och ska försöka få honom att förstå det. Att jag tänker på honom. Kanske hitta på något med bara honom. Åh. Det är så svårt.

Tre barn.

Jag skrev i går i ett forum om straff i skolan. Här kan “olydiga” barn i skolan straffas med att få sitta på bänken. Det blir en slags skamhörna där alla kan se att man betett sig illa. Jag avskyr sånt. Och har bett om att inte mina barn ska utsättas för det. De har sluppit.  Jag har inget emot att barnen förväntas bete sig väl. Men…

På tal  om straff och död (pigga teman idag). Mitt första riktiga möte med döden var då min farfar dog. Jag stod väldigt nära honom och blev chockad av att förlora honom. Grät faktiskt varje kväll i ett år. Ibland högt och i flera timmar.

Samma morgon som han dog gick jag till skolan. Jag gick i mellanstadiet och försökte hålla fasaden uppe. Gick inte vidare bra. Jag pladdrade och stökade i klassrummet. Betedde mig illa. Så jag blev utkastad i korridoren. Där satt jag sen och grät i smyg. Straffad och ensam på en bänk. Skamsen och outgrundligt ledsen. Mitt beteende hade fått så kallade konsekvenser.

Tänker ofta på det när barn bär sig illa åt. Varför? Visst, det var inte bra att jag störde klassen och läraren var tvungen att agera på något vis. Men någonstans borde han i alla fall försökt ta reda på hur det var med mig. Det hade räckt med en fråga. Hur mår du? Och när jag slentrianmässigt hade svarat “bra” eller till och med kaxigt “skit i det du” – fråga en gång till. Kanske låta mig gå hem. Kanske klappa mig på armen och säga att det är bättre att jag är för mig själv en stund men utan att behöva känna skam.

Så det handlar inte om att “låta gå” och bara låta barn bete sig illa. Men det handlar om vad beteendet signalerar.  Att se “odrägliga ungar” som ledsna barn.

Jag tror för övrigt på det här vad gäller alla typer av beteenden. Som det faktum att kriminellt belastade områden ofta är desamma som fattiga och utsatta områden. Det handlar inte om att låta kriminalitet fortgå. Det handlar om att inte bara kasta ut folk i korridorer utan att ta reda på hur det är fatt.

Laia

LaiaSvart

Laia. Så heter du, vår dotter som föddes i Paris den 23 juni. En frisk och stark tös på 3970 gram och 51cm. De menar att du är stor men, äh – storebrorsan vägde nästan ett kilo mer, var 55 cm lång och hade ett huvud som en ettåring (ok- det sista var lite överdrivet, men inte särskilt)

IMG_20160623_145740595

De förberedde med rosa band. Rosa för flicka. Så som man gjorde förr i tiden då man delade upp mänskligheten i rosa och blå individer – här praktiseras det fortfarande utan att ifrågasättas. Nåväl. Det gick bra och fort. Väldigt annorlunda mot mina tidigare förlossningar – som började med att vattnet gick mitt i natten och sedan tog lång tid.  Den här gången vaknade jag i stället på morgonen och fick en värk som inte gick att ta miste på. Först sa jag inget. Det var morgonbestyr med de stora barnen och I ville veta var lillebrors (snart storebrors) kortbyxor som han haft på sig dagen innan var?  “Du, jag vet inte och du får leta själv för jag tror det är något på gång”. “Ai”, svarade han. Skulle han ta honom till förskolan i alla fall? “Ja, men vi hämtar honom klockan elva och sedan åker vi till sjukhuset” Sagt och gjort. Storasyster var hemma eftersom hon varit sjuk och bara varit frisk en dag. Barnvakten (tack!) meddelades. Jag lade mig i ett bad och klockade värkar. 10 minuter ibland, 18 ibland. Inte akut men på gång. Fast när det kom en riktig hardcorevärk visste jag att det var dags. I lugn och ro klädde jag mig medan I hämtade hem lillebror (snart storebror) igen och vi tog en Uber till förlossningen. Trevliga Samir var inte orolig att något skulle hända i hans bil. Jag såg för lugn ut.20160623_121242

Ballongmagen och jag. Klockan var ungefär 12.30 när vi kom in. Med mina tidigare 22 – och 12timmarsförlossningar (på plats på sjukan) i åminne kunde jag inte tro att jag tre timmar senare skulle ha dig i mina armar

IMG_20160623_123150517

Livmodertappen var utplånad och jag var öppen fem centimeter. Det bar direkt av till förlossningssalen. Hela förloppet måste jag återkomma till (UPPDATERAR) men efter att vi lämnats ifred någon timme satte allt igång och för första gången kände jag hur du – bebisen trängde ned mot livet och krystningsreflexen satte in -precis som den ska. Min doktor Rizk kom in med andan i halsen en stund innan du kom ut och tog emot dig. Men innan dess sa han bara “Titta vem som kommer” och jag tittade ned och såg chockat att ditt huvud redan var ute. Visst hade det gjort ont som faen men att det hade gett ett sådant resultat! Han var tvungen att hindra mig från att inte krysta för fort och för hårt – för att jag inte skulle spricka. Jag höll mig en värk. Men sedan, klockan 15.30 exakt, fick jag hans tillstånd och du gled ut.

Och alltså…de där vidöppna ögonen som tycktes titta rätt in i mina och säga “det här är jag, älska mig”. Dina ögon, Laia.  Och så det där jag inte törs försöka beskriva. Den där rysningen, euforin, lättnaden…den direkta och självklara kärleken som inte hindrades av en massa onödigt trauma. “Kom till mig min bebis, jag vill inget annat än ha dig” Du grät och det gjorde jag med. Pratade svenska med dig. Förstås.  Tyvärr fick jag bara ha dig hos mig en liten stund för de var oroliga eftersom det gått så fort. Gav extra syre med en tub bredvid “för säkerhets skull”. Jag var märkligt säker på att du mådde bra och att du skulle hämtat dig lika bra om du fick komma till mitt bröst. Men under en stund (alldeles för lång) fick jag bara ha dig då och då i en liten säng bredvid min. Bild nedan av barnmorksan Céline med min kamera. Du, pappa och jag strax efter du kommit till oss. Jag ville bara ha dig mot bröstet.alskade

IMG_1458

Minuter kändes som timmar, jag förstod inte varför du skulle ligga där. Efter lite tjat fick jag som jag ville – dig.  Men de ville klä dig först. Jag ville ha dig hud mot hud och vi fick vår stund till slut – lite sent men dock. Det var så välbekant. Bara att göra som med dina syskon. Och där låg du och tog genast bröstet som om du aldrig gjort något annat. Och då kom den där rysningen igen. Kittlingen. Att kroppen sköljs inuti med friskt och kolsyrat vatten. Tillfredställelsen. Jag famlar efter orden… Du var frisk, jag mådde bra och allt hade gått snabbt. Jag kunde fortsätta hålla dig vid liv med min kropp med dig utanpå. Jag kände att jag skulle kunna resa på mig med en gång och gå hem med dig. Det fick jag förstås inte men jag hade kunnat. Allt hade gått bra – ingen allvarlig blodförlust, ingen moderkaksavslossning, inget bajs i fostervattnet, inga såna komplikationer. (Du vred dig till vänster i slutskedet vilket oroade alla men snurrade dig sedan ut fint)

IMG_20160623_181157751IMG_20160623_181241657

Här är det att stanna fyra dagar på BB som gäller. Redan samma kväll kom världens bästa storasyskon och träffade dig._MG_1545

_MG_1536

_MG_1516

ÑOgonkontakt

IMG_1495

laia10dgrhigh

Laia10dagar2

Nu är vi hemma sedan länge. Du blir två veckor i morgon.  Det är så mycket känslor. Kärlek, eufori, skräck och ångest. Skratt och tårar. Det vet alla som varit med om det här. Att ha så mycket att förlora är inte bara härligt. Men i det stora hela är det det bästa som hänt vår familj. Det känns som att vi blivit hela nu, som att du fattades oss men nu äntligen är här. Laia. Vår älskade lilla Laia.LaiaVit2LaiaVIt3

 

En äggsjuk höna satt på undantag

Du tynger i bäckenet. Säkert tre, kanske nästan fyra kilo bebis. Är övertygad om att renoveringen kommer att bli klar innan du kommer ut. (I veckan som kommer)Men vad vet jag egentligen? Det är du som bestämmer. För inte kan jag väl gå en evighet såhär? Ibland är det lätt att tro.

Vill det sig illa får vi vänta ännu 10 dagar, vilket jag tror är max av medicinska skäl.

Tänker på undantagstillståndet i Frankrike. Läste Magnus Falkehed i Expressen idag. Han beskrev det så träffande:

Den som har sett krig på riktigt vet att det främst handlar om att sitta som en äggsjuk höna och vänta. Vänta på att något ska hända. Nervöst. Uttråkat. Ända tills något sker.

Och undantagstillsåndet är ju på grund av ett krig, ett “krig mot terrorn”, enligt vår premiärminister…

(Hoppsan, jag skrev “vår premiärminister” som vore jag fransyska. Men jag lever ju ändå här och påverkas av hans retorik och hans beslut. Jag och min familj. Karln är dessutom katalan – Manuel Valls. Och vad är väl en nationalitet när allt kommer omkring?)

Men i alla fall, “en äggsjuk höna” –  är det det jag är?  När det gäller krig är det som sedan händer “det vidrigaste som kan hända människor” (Falkehed). I mitt fall är det helt tvärtom.  Ett nytt litet liv!

Jag tänkte på det när jag nattade lillebror igår och fick en puss av både honom och hans lilla räv – gosedjuret han kramar om natten. Att världen också är detta. Små barn som kramar sina gosedjur och pussar sina föräldrar. Pussar mig. De där små ögonblicken som i en cynisk värld nästan inte går att beskriva utan att bli anklagad för banalitet. Ömheten och kärleken som är starkare än all skräck och jordens alla rädslor…

Ömheten handlar också om skörheten. De där fina små varelserna som långsamt men obarmhärtigt kantstöts av livet. Men som inger hopp om en bättre värld. Och väcker tron på att det är möjligt. Bara vi tar hand om dem. Bara vi älskar dem.

Voine voine: föda ett spädbarn till ett “krig mot terror”. Vad för slags galenskap driver oss till det?

I ett land satt på undantag: Där vi som äggsjuka hönor sitter och väntar på att något ska ske. I min lilla verklighet – ett barn som föds. I nationens stora berättelse – ännu en terrorattack, kanske flera.

Älskade lilla du som skaver i mitt bäcken. Bara dig kan vi vara säkra på att drabbas av.

Det är din månad – juni 2016 – och vädret växlar. Solen skiner och regnet vräker ned omvartannat. Hela tiden runt 20 grader. Inte varmt och inte kallt. Så lever vi vårt undantag.

Husarresterna och husrannsakningarna “drabbar inte oss”. Angivarsamhället, polisstaten?  Inte oss. Vissa spänningar känner vi av men mest en vanlig vardag. För vid sidan om pågår den. Leken i lekparkerna. Skratten och middagarna.

Demonstrationer som blir våldsamma? Tårgasen och kravallpolisen? Vi håller allt på avstånd. Vi är 10 miljoner pers som lever här i staden, varje dag. Så många parallella verkligheter.

Men fotbollsfesten med sina glada fyllon i matchtröjor dansar ibland förbi och till och med in i våra liv. (Huliganerna har vi inte sett till).  Grannar kommenterar Sveriges och Spaniens insatser. Vi ser några matcher på tv. Har tre lag att heja på med våra splittrade identiteter.

Tre lag. Tre barn.

Och tusen rädslor men fler förhoppningar.

Svårt att tro att det snart är dags

Inte för att det inte är tungt. Inte för att jag inte mest ligger ned eftersom jag får så mycket sammandragningar hela tiden. Inte för att det inte tröttsamt att vara höggravid. Men jag har svårt att tro på att jag inte bara ska sluta vara gravid utan även få en bebis. Typ nu, snart.

Vi har redan namnet klart och barnen pratar om henne som en del av familjen. “Vi är inte fyra, vi är fem” Iver 0ch en slags nervositet. För vänta nu, vi har ju inte fixat klart ännu.

Vi ska till exempel slipa parketten nästa vecka. Och så håller I på för fullt med att fixa till badrum och toalett.Nytt kakel och sånt. Ja, typiska panikåtgärder inför en ny bebis. Och ska man inte ha en vagn också kanske? Vi har en bärsjal och en storungevagn – men en bebisvagn? Den gamla supervagnen ligger på vinden i I:s föräldrars sommarhus. Ett åbäke som inte fick plats i flytten.

Grannarna tjatar. “Ingenting ännu?” Nej. “Bra, för jag virkar för fullt” sa den fina damen högst upp i huset. Virkar du? Vi som knappt setts mer än några gånger i trappen. Old school -tanter alltså! Bästa som finns. Diplomaterna på våning fem tar de stora barnen om det skulle hända något mitt i natten. Bra med grannar.

Jag drar mig undan allt mer. Orkar inte svara på alla frågor. NEJ, det har inte kommit någon bebis FATTAR DU VÄL! – kan jag ju inte ryta stup i kvarten.

Men jag jobbar fortfarande. Härom dagen vaggade jag till en konferens om människohandel och sexuell exploatering. Kan ju låta deppigt men för mig är det tvärtom. Eftersom jag besökt regelrätta helveten där kvinnor levt som slavar – och omgivningen tycktes blinda inför det –  var det befriande att hamna bland människor som kämpar för annat. Med viss framgång dessutom. Hopp!

Och en massa välgörande feminism. ” Ah, un peu de féminisme, ça fait du bien!” utbrast min stolsgranne och jag kunde inte annat än att hålla med. Feminismen blir allt viktigare för mig. För mina barns skull – alla tre. Och Frankrike är ett svårgreppat land vad gäller feminism – för å ena sidan är det otroligt macho och normfrämjande. Å den andra är feminismen högt respekterad intellektuellt, för att ja du vet… Simone de Beauvoir till exempel. Som svensk är det lätt att bara se det som inte är bra. För mig är feminism ökade möjligheter för både sonen och döttrarna (!)

Och nu håller jag på och skriver ännu en artikel. Det vankas Fotbolls-EM här i stan ju. I morgon! Och eftersom jag inte är sportjournalist så skriver jag om sånt runtom. Ett väldigt speciellt läge med undantagstillstånd, terrorhot, protester, strejker, översvämningar – men ändå känslan av obekymrad folkfest. Sommarvarmt är det också.

Irriterande tycker jag som är höggravid. Tillbaka till det faktumet. Jag kan inte tro det riktigt. Barnet är färdigbakat så att säga. Kan inte längre födas prematurt. Sådant är läget.

Hur förbereder man sig för en storm? En revolution? Ett inget blir någonsin som förr?

Jag tar en dag i taget. Skriver färdigt min artikel. Gosar med ungarna. Är tacksam för att jag har I som sköter i princip allt nu – hämtar, lämnar, lagar mat, kastar sopor, går till parken… Jag borstar tänder och hår, klipper naglar, ser till att de klär sig efter vädret och gosar till sömns. Vi drömmer om hennes ankomst. Men ingen av oss tror riktigt att det är sant.