Laia

LaiaSvart

Laia. Så heter du, vår dotter som föddes i Paris den 23 juni. En frisk och stark tös på 3970 gram och 51cm. De menar att du är stor men, äh – storebrorsan vägde nästan ett kilo mer, var 55 cm lång och hade ett huvud som en ettåring (ok- det sista var lite överdrivet, men inte särskilt)

IMG_20160623_145740595

De förberedde med rosa band. Rosa för flicka. Så som man gjorde förr i tiden då man delade upp mänskligheten i rosa och blå individer – här praktiseras det fortfarande utan att ifrågasättas. Nåväl. Det gick bra och fort. Väldigt annorlunda mot mina tidigare förlossningar – som började med att vattnet gick mitt i natten och sedan tog lång tid.  Den här gången vaknade jag i stället på morgonen och fick en värk som inte gick att ta miste på. Först sa jag inget. Det var morgonbestyr med de stora barnen och I ville veta var lillebrors (snart storebrors) kortbyxor som han haft på sig dagen innan var?  “Du, jag vet inte och du får leta själv för jag tror det är något på gång”. “Ai”, svarade han. Skulle han ta honom till förskolan i alla fall? “Ja, men vi hämtar honom klockan elva och sedan åker vi till sjukhuset” Sagt och gjort. Storasyster var hemma eftersom hon varit sjuk och bara varit frisk en dag. Barnvakten (tack!) meddelades. Jag lade mig i ett bad och klockade värkar. 10 minuter ibland, 18 ibland. Inte akut men på gång. Fast när det kom en riktig hardcorevärk visste jag att det var dags. I lugn och ro klädde jag mig medan I hämtade hem lillebror (snart storebror) igen och vi tog en Uber till förlossningen. Trevliga Samir var inte orolig att något skulle hända i hans bil. Jag såg för lugn ut.20160623_121242

Ballongmagen och jag. Klockan var ungefär 12.30 när vi kom in. Med mina tidigare 22 – och 12timmarsförlossningar (på plats på sjukan) i åminne kunde jag inte tro att jag tre timmar senare skulle ha dig i mina armar

IMG_20160623_123150517

Livmodertappen var utplånad och jag var öppen fem centimeter. Det bar direkt av till förlossningssalen. Hela förloppet måste jag återkomma till (UPPDATERAR) men efter att vi lämnats ifred någon timme satte allt igång och för första gången kände jag hur du – bebisen trängde ned mot livet och krystningsreflexen satte in -precis som den ska. Min doktor Rizk kom in med andan i halsen en stund innan du kom ut och tog emot dig. Men innan dess sa han bara “Titta vem som kommer” och jag tittade ned och såg chockat att ditt huvud redan var ute. Visst hade det gjort ont som faen men att det hade gett ett sådant resultat! Han var tvungen att hindra mig från att inte krysta för fort och för hårt – för att jag inte skulle spricka. Jag höll mig en värk. Men sedan, klockan 15.30 exakt, fick jag hans tillstånd och du gled ut.

Och alltså…de där vidöppna ögonen som tycktes titta rätt in i mina och säga “det här är jag, älska mig”. Dina ögon, Laia.  Och så det där jag inte törs försöka beskriva. Den där rysningen, euforin, lättnaden…den direkta och självklara kärleken som inte hindrades av en massa onödigt trauma. “Kom till mig min bebis, jag vill inget annat än ha dig” Du grät och det gjorde jag med. Pratade svenska med dig. Förstås.  Tyvärr fick jag bara ha dig hos mig en liten stund för de var oroliga eftersom det gått så fort. Gav extra syre med en tub bredvid “för säkerhets skull”. Jag var märkligt säker på att du mådde bra och att du skulle hämtat dig lika bra om du fick komma till mitt bröst. Men under en stund (alldeles för lång) fick jag bara ha dig då och då i en liten säng bredvid min. Bild nedan av barnmorksan Céline med min kamera. Du, pappa och jag strax efter du kommit till oss. Jag ville bara ha dig mot bröstet.alskade

IMG_1458

Minuter kändes som timmar, jag förstod inte varför du skulle ligga där. Efter lite tjat fick jag som jag ville – dig.  Men de ville klä dig först. Jag ville ha dig hud mot hud och vi fick vår stund till slut – lite sent men dock. Det var så välbekant. Bara att göra som med dina syskon. Och där låg du och tog genast bröstet som om du aldrig gjort något annat. Och då kom den där rysningen igen. Kittlingen. Att kroppen sköljs inuti med friskt och kolsyrat vatten. Tillfredställelsen. Jag famlar efter orden… Du var frisk, jag mådde bra och allt hade gått snabbt. Jag kunde fortsätta hålla dig vid liv med min kropp med dig utanpå. Jag kände att jag skulle kunna resa på mig med en gång och gå hem med dig. Det fick jag förstås inte men jag hade kunnat. Allt hade gått bra – ingen allvarlig blodförlust, ingen moderkaksavslossning, inget bajs i fostervattnet, inga såna komplikationer. (Du vred dig till vänster i slutskedet vilket oroade alla men snurrade dig sedan ut fint)

IMG_20160623_181157751IMG_20160623_181241657

Här är det att stanna fyra dagar på BB som gäller. Redan samma kväll kom världens bästa storasyskon och träffade dig._MG_1545

_MG_1536

_MG_1516

ÑOgonkontakt

IMG_1495

laia10dgrhigh

Laia10dagar2

Nu är vi hemma sedan länge. Du blir två veckor i morgon.  Det är så mycket känslor. Kärlek, eufori, skräck och ångest. Skratt och tårar. Det vet alla som varit med om det här. Att ha så mycket att förlora är inte bara härligt. Men i det stora hela är det det bästa som hänt vår familj. Det känns som att vi blivit hela nu, som att du fattades oss men nu äntligen är här. Laia. Vår älskade lilla Laia.LaiaVit2LaiaVIt3

 

En äggsjuk höna satt på undantag

Du tynger i bäckenet. Säkert tre, kanske nästan fyra kilo bebis. Är övertygad om att renoveringen kommer att bli klar innan du kommer ut. (I veckan som kommer)Men vad vet jag egentligen? Det är du som bestämmer. För inte kan jag väl gå en evighet såhär? Ibland är det lätt att tro.

Vill det sig illa får vi vänta ännu 10 dagar, vilket jag tror är max av medicinska skäl.

Tänker på undantagstillståndet i Frankrike. Läste Magnus Falkehed i Expressen idag. Han beskrev det så träffande:

Den som har sett krig på riktigt vet att det främst handlar om att sitta som en äggsjuk höna och vänta. Vänta på att något ska hända. Nervöst. Uttråkat. Ända tills något sker.

Och undantagstillsåndet är ju på grund av ett krig, ett “krig mot terrorn”, enligt vår premiärminister…

(Hoppsan, jag skrev “vår premiärminister” som vore jag fransyska. Men jag lever ju ändå här och påverkas av hans retorik och hans beslut. Jag och min familj. Karln är dessutom katalan – Manuel Valls. Och vad är väl en nationalitet när allt kommer omkring?)

Men i alla fall, “en äggsjuk höna” –  är det det jag är?  När det gäller krig är det som sedan händer “det vidrigaste som kan hända människor” (Falkehed). I mitt fall är det helt tvärtom.  Ett nytt litet liv!

Jag tänkte på det när jag nattade lillebror igår och fick en puss av både honom och hans lilla räv – gosedjuret han kramar om natten. Att världen också är detta. Små barn som kramar sina gosedjur och pussar sina föräldrar. Pussar mig. De där små ögonblicken som i en cynisk värld nästan inte går att beskriva utan att bli anklagad för banalitet. Ömheten och kärleken som är starkare än all skräck och jordens alla rädslor…

Ömheten handlar också om skörheten. De där fina små varelserna som långsamt men obarmhärtigt kantstöts av livet. Men som inger hopp om en bättre värld. Och väcker tron på att det är möjligt. Bara vi tar hand om dem. Bara vi älskar dem.

Voine voine: föda ett spädbarn till ett “krig mot terror”. Vad för slags galenskap driver oss till det?

I ett land satt på undantag: Där vi som äggsjuka hönor sitter och väntar på att något ska ske. I min lilla verklighet – ett barn som föds. I nationens stora berättelse – ännu en terrorattack, kanske flera.

Älskade lilla du som skaver i mitt bäcken. Bara dig kan vi vara säkra på att drabbas av.

Det är din månad – juni 2016 – och vädret växlar. Solen skiner och regnet vräker ned omvartannat. Hela tiden runt 20 grader. Inte varmt och inte kallt. Så lever vi vårt undantag.

Husarresterna och husrannsakningarna “drabbar inte oss”. Angivarsamhället, polisstaten?  Inte oss. Vissa spänningar känner vi av men mest en vanlig vardag. För vid sidan om pågår den. Leken i lekparkerna. Skratten och middagarna.

Demonstrationer som blir våldsamma? Tårgasen och kravallpolisen? Vi håller allt på avstånd. Vi är 10 miljoner pers som lever här i staden, varje dag. Så många parallella verkligheter.

Men fotbollsfesten med sina glada fyllon i matchtröjor dansar ibland förbi och till och med in i våra liv. (Huliganerna har vi inte sett till).  Grannar kommenterar Sveriges och Spaniens insatser. Vi ser några matcher på tv. Har tre lag att heja på med våra splittrade identiteter.

Tre lag. Tre barn.

Och tusen rädslor men fler förhoppningar.

Svårt att tro att det snart är dags

Inte för att det inte är tungt. Inte för att jag inte mest ligger ned eftersom jag får så mycket sammandragningar hela tiden. Inte för att det inte tröttsamt att vara höggravid. Men jag har svårt att tro på att jag inte bara ska sluta vara gravid utan även få en bebis. Typ nu, snart.

Vi har redan namnet klart och barnen pratar om henne som en del av familjen. “Vi är inte fyra, vi är fem” Iver 0ch en slags nervositet. För vänta nu, vi har ju inte fixat klart ännu.

Vi ska till exempel slipa parketten nästa vecka. Och så håller I på för fullt med att fixa till badrum och toalett.Nytt kakel och sånt. Ja, typiska panikåtgärder inför en ny bebis. Och ska man inte ha en vagn också kanske? Vi har en bärsjal och en storungevagn – men en bebisvagn? Den gamla supervagnen ligger på vinden i I:s föräldrars sommarhus. Ett åbäke som inte fick plats i flytten.

Grannarna tjatar. “Ingenting ännu?” Nej. “Bra, för jag virkar för fullt” sa den fina damen högst upp i huset. Virkar du? Vi som knappt setts mer än några gånger i trappen. Old school -tanter alltså! Bästa som finns. Diplomaterna på våning fem tar de stora barnen om det skulle hända något mitt i natten. Bra med grannar.

Jag drar mig undan allt mer. Orkar inte svara på alla frågor. NEJ, det har inte kommit någon bebis FATTAR DU VÄL! – kan jag ju inte ryta stup i kvarten.

Men jag jobbar fortfarande. Härom dagen vaggade jag till en konferens om människohandel och sexuell exploatering. Kan ju låta deppigt men för mig är det tvärtom. Eftersom jag besökt regelrätta helveten där kvinnor levt som slavar – och omgivningen tycktes blinda inför det –  var det befriande att hamna bland människor som kämpar för annat. Med viss framgång dessutom. Hopp!

Och en massa välgörande feminism. ” Ah, un peu de féminisme, ça fait du bien!” utbrast min stolsgranne och jag kunde inte annat än att hålla med. Feminismen blir allt viktigare för mig. För mina barns skull – alla tre. Och Frankrike är ett svårgreppat land vad gäller feminism – för å ena sidan är det otroligt macho och normfrämjande. Å den andra är feminismen högt respekterad intellektuellt, för att ja du vet… Simone de Beauvoir till exempel. Som svensk är det lätt att bara se det som inte är bra. För mig är feminism ökade möjligheter för både sonen och döttrarna (!)

Och nu håller jag på och skriver ännu en artikel. Det vankas Fotbolls-EM här i stan ju. I morgon! Och eftersom jag inte är sportjournalist så skriver jag om sånt runtom. Ett väldigt speciellt läge med undantagstillstånd, terrorhot, protester, strejker, översvämningar – men ändå känslan av obekymrad folkfest. Sommarvarmt är det också.

Irriterande tycker jag som är höggravid. Tillbaka till det faktumet. Jag kan inte tro det riktigt. Barnet är färdigbakat så att säga. Kan inte längre födas prematurt. Sådant är läget.

Hur förbereder man sig för en storm? En revolution? Ett inget blir någonsin som förr?

Jag tar en dag i taget. Skriver färdigt min artikel. Gosar med ungarna. Är tacksam för att jag har I som sköter i princip allt nu – hämtar, lämnar, lagar mat, kastar sopor, går till parken… Jag borstar tänder och hår, klipper naglar, ser till att de klär sig efter vädret och gosar till sömns. Vi drömmer om hennes ankomst. Men ingen av oss tror riktigt att det är sant.

Dofterna, stankerna – drogerna

Det luktar så mycket överallt! Det sägs att det beror på graviditeten. Men känsligheten har ökat i takt med att bebisen växer. Generellt ska gravidas luktsinne vara som starkast den första trimestern, fast då handlade det mest om aversion för min del. Jag äcklades av vissa lukter, ofta sådana som är farliga som gravid. Som alkohol till exempel. Det kändes sunt.

Men nu har jag något som liknar cravings. Det handlar framförallt om att jag älskar – alltså ä l s k a r – lukten av upphettning. Som varmfläkten vid kvarterstvätteriet.  Den spyr ur sig het tvättmedelsånga på trottoaren och där skulle jag kunna stå en hel dag och bara djupandas genom näsan.

Eller som när jag kommer in i kvinnornas omklädningsrum på gymmet. Åh, hårtorkarna som hettar upp de schamponerade håren, varmluften i bastun, deodoranterna och parfymerna… Jag vill inte gå ut!

Däremot är det svårt de dagar det är många män som svettas på konditionsmaskinerna. Jag äcklas fortfarande av vissa lukter. Och mäns svett luktar generellt fränare och starkare än kvinnors. Jag står inte ut. Några få män går bra, men inte en hel grupp som pustar och svettas samtidigt – i samma rum. Urk. Då byter jag sal.

Eller går in i omklädningsrummet och suger i mig ångorna – och kvinnodofterna – igen.

På vägen hem är det luktparad. Här har vi ju alla dessa småbutiker på marknivå. De håller på och ställer ut sina stånd just när vi går hem från gymmet. Fiskbutiken med sina ostron, pilgrimsmusslor och slemmiga torskar. Blomsterhandeln med rosor och tulpaner i fina arrangemang. Charketuributiken som grillar kyckling på trottoaren. Frukthandlarens persikor och jordgubbar (säsongen har tjuvstartat här). Ostbutikens olika grader av mögel. Och bageriet förstås. Lägg av! Vem älskar inte doften av nybakat bröd?

Men dessutom trafiken – för mina luktcravings tycks inte vara lika sunda som de var i början. Vissa typer av varma avgaser lockar mig såpass att jag medvetet men motvilligt måste undvika dem.

Eller metron! Här i stan har tågen några slags gummihjul som ibland bränns av hettan. Mmm aaah! Jag blir tokig. Jag vill inget annat än att sitta och sniffa i mig all denna mångfald av doft och stank.

Och äta äpplen. Röda, hårda, saftiga äpplen. Helst flera kilon om dagen.

Ja, sånt ägnar jag mig åt så här fem veckor innan beräknad nedkomst.

 

 

Om att hävda mig och sånt

Igår var vi ute i skogen men jag kunde knappt gå. Jag var så full av bebis…kunde inte sitta eller ligga eller stå heller. Allt var för hårt. Jag fick för många sammandragningar. Lungorna hade för lite utrymme.

Nu skiner solen, det är sommarvärme och långhelg. Familjen är ute i Citroën-parken men här sitter jag.

Inne i en fas som innebär ifrågasättande av precis alla val, alla möjligheter, livet i stort.

Var på ett event härom kvällen som jag knappt orkade befinna mig på men det var viktigt för mig. Det gav mig mening, stolthet och en känsla av att befinna mig på rätt plats. Stolthet för att jag “fick vara med” trots att alla andra var mycket bättre/modigare/större än jag. Paris borgmästare, Le Monde:s chefredaktör, influgen från Washington en av de som koordinerade och grävde i Panama-pappren, från Iran, Afghanistan och Turkiet journalister som med risk för liv och frihet (två av dem kunde inte komma pga fängslade) som prisades för sina insatser… Och så kvällens hemliga gäster: Charlie Hebdo-redaktionen vars närvaro man av säkerhetsskäl inte kan basunera ut i förväg. När de presenterades bultade hjärtat en stund. Det hade man ju kunnat räkna ut, tänkte jag. Men jag lugnade mig snart. Sånt räknar inga terrorister ut.IMG_1295

Det var ceremoni och sedan mingel. Jag vaggade runt och presenterade mig sturskt för alla hjältar. Sa att jag ville intervjua dem. För ett projekt. Så nu sitter jag här med planerade intervjuer med borgmästare och yttrandefrihetshjältar och undrar själv vad det är för projekt?

Jag tänkte där och då att den gamla dogmen Paris + Yttrandefrihet = Sant kanske inte längre skulle ge full pott på ett matteprov. Och att det är där projektet finns.

Helt enkelt i att göra de där intervjuerna. Med stadens chef. Med de som lever här i exil. Med de som nästan dog. Med de som fortsätter … i  skuggan av Voltaire och trots att yttrandet “Je suis Charlie” nästan blivit en sarkasm. Där hade jag dem nu framför mig – de som faktiskt är Charlie. En av de överlevande saknades dock och något plågat och slitet fanns i blickarna…

Mitt eget hjärta bultade ju en stund av deras närvaro. Tanken på flykt kom över mig. Tanken på att någon skulle kliva in och meja ned oss. Men jag stannade.

I en annan verklighet hade jag kunnat stanna kvar och dricka vin. Men i stället, som Askungen, efter att snabbt ha bytt kontaktuppgifter med så många jag kunde, begav jag mig hemåt och var tillbaka i tid till att natta barnen. Inte på grund av rädslan, utan graviditeten….

Allt såg bra ut när jag var på ultraljud härom dagen.  En bra bit över två kilo bebis.Hon har tydligen långa ben även denna. “Vous ne faites pas de bébés petits, hein” sa doktorn. (Ni gör inga små bebisar, eh) Nä, inte jag. Jag försöker förbereda mig för den där bubblan där allt som existerar är jag, barnen och deras farsa.

Vi är inte långt därifrån. Jag förstår att mitt liv kan tyckas intensivt pga vad jag väljer att skildra men jag hämtar barnen tidigt från föris och vi har aldrig barnvakt (faktiskt aldrig). Detta är inget jag menar att föräldrar BÖR eller måste göra men det är faktiskt så.  Jag får ofta frågan “är det inte jobbigt att vara ifrån barnen” och tänker då “jag vet inte, jag är ju nästan aldrig ifrån dem”.

Ibland, väldigt sällan händer det att jag kommer iväg, några timmar som den här kvällen eller ett par dagar som när jag åkte till Strasbourg eller ut på Medelhavet. Men det rör sig om kanske en och en halv sammanlagd vecka om året – medan de är med sin pappa. Sin pappa. Aldrig så länge som en vecka i följd. Resten av tiden är jag hela tiden med dem och oftast är vi tillsammans hela bunten. Mer än de flesta heltidsarbetande föräldrar – hur många andra kan vara med barnen från 16.20 – fyra eftermiddagar i veckan – och bara vara ifrån dem tre timmar på onsdagar?

Men det är det där med sociala medier. Jag skriver om de få tillfällen jag kommer ifrån privatlivet. Därför att jag inte är bekväm med att dela det friskt, hela tiden. Barnen är så stora nu. Och jag känner inte heller att jag vill dela med mig av allt som är jobbigt. Jag vet att det ses som ett svek att bara visa upp det som är bra – men jag ser problemen som privata.